Hoppa till huvudinnehåll

Julfest!

Publicerad 31 december 2014

Vi anordnar en julfest för barnen på kliniken och i stödgrupperna. 

Igår ångrade jag att jag inte gått med på att stanna längre i Zimbabwe. Hur kunde jag inte ångra mig när jag såg barnen på festen. De dansade, sjöng och lekte. En del hade aldrig varit utanför sitt hemområde, en del hade aldrig varit på fest.

Allt var spännande för dem: Parken som vi var i, ansiktsmålningen, lekarna – och särskilt priserna de kunde vinna. Jag hade tidigare fått ett antal fina armbandsklockor i gåva från mina vänner och släktingar. Tanken var att ge dem till barnen, men klockorna räckte inte till alla barn. Därför hade vi beslutat att klockorna fick bli priser i en talangshow på festen.

Vilka talanger och vilka skådespel det blev! Jag antar att barn i den åldern gärna vill imponera på varandra och de hade verkligen ägnat tid åt att utveckla sina respektive talanger. En mager liten flicka, bara halva min längd och klädd i trasiga kläder, stod på dansgolvet och framförde en del riktigt imponerande (och sexiga) dansrörelser.

En kille rappade en sång som hade skrivit själv, om hiv. En annan satte sig på golvet. ”Här är senaste nytt”, sa han. ”Hiv har olagligen tagit sig in i en människokropp”.

Och så vidare. På slutet kallades vinnarna upp på ”scenen”, skakade mina och Aliks (psykologen i vårt projekt) händer och Alik satte armbandsuren på barnens handleder. De flesta ville ha klockan på höger arm. Jag antar att de inte var vana vid armbandsklockor och hur man bär dem. Men deras ögon sken när de tog emot klockorna.

Det var ett stort arrangemang, en fest för nästan hundra barn. Alik och jag hade tillbringat veckor med att göra i ordning allting. Jag var glad över att kuratorerna varit så aktiva både i att förbereda och genomföra festen. Lördagar är egentligen arbetsdagar i Zimbabwe, men många jobbar ändå inte på lördagar och de flesta ser dagen som en ledig dag. De kunde ha haft ursäkter till att inte dyka upp, som att de skulle på ett bröllop eller en begravning. Men de kom. Och inte bara det. De lagade maten, ordnade lekar och agerade domare under talangshowen. Vi kunde inte ha klarat det hela utan dem. Men de säger att det är deras barn. Jag antar att det inte handlar så mycket om att de hjälper mig utan att jag hjälper dem.

Alik är imponerande. Han är lång, smal, nära femtio och har djupa ögon och ett vänligt leende. Han bryr sig om relationen till varje person han träffar och bemöter alla med respekt. Före festen var det några saker som gick lite snett – vi fick bara ett tält trots att vi hade bett om två och jag hade glömt ta ut kycklingen ur frysen för upptining. Bland annat. Men Alik anklagade ingen. Han tog allt med lugn. Jag kan se hur respekterad och omtyckt han är, både av sina kollegor och av barnen.

Men barnen gillar mig också. Jag tror att det började med Chido, en liten flicka som hade problem hemma med sin styvfar. Varje gång hon ser mig skriker hon ”doktor Ann!” och kramar mig. Men inte nog med det. Vart jag än går vill hon vara vid min sida. Jag tror att det har fått de andra barnen att inse att det går bra att närma sig mig. Och igår, på festen, omringades jag av barn till den grad att jag hade lite svårt att röra mig. Men jag tycker om det. Jag tycker om att gå omkring med en liten hand i varje hand och jag tycker om att sitta och hålla mina armar runt ett helt litet gäng barn. Jag tycker om det eftersom jag känner hur mycket det betyder för dem men även för att det betyder mycket för mig. Jag har alltid tyckt om barn, jag vet inte varför. Kanske för att jag fortfarande har mycket av barnet kvar inom mig. Och helt ärligt hade jag velat gå upp på den där scenen, jag också. Det kanske jag gör, nästa gång.

”Vi borde ordna fester för dem oftare”, sa Alik när kalaset var slut.

”Kanske en gång i kvartalet, om budgeten tillåter.”

Det hoppas jag att den gör. Hela festen kostade 400 dollar och det var väl använda pengar.

Relaterade nyheter

Winnie är 25 år och testade positivt för hiv för två år sedan och har gått på antiretroviral behandling sedan dess. Bilden är tagen på vårt sjukhus i Homa Bay, Kenya.
Hiv/Aids

Aids slår hårt i Afrika söder om Sahara

Även om stora framsteg gjorts inom det internationella hivarbetet under det senaste decenniet är antalet dödsfall i aids fortfarande oroväckande högt i Afrika söder om Sahara.