Hoppa till huvudinnehåll

Krisen i Libanon: Vi är så trötta

Publicerad 22 januari 2021
70-årige palestiniern Tawfik och hans syriska fru Hanadi bor i Shatilalägret i södra Beirut, Libanon.
Foto: Karine Pierre/Hans Lucas
70-årige palestiniern Tawfik och hans syriska fru Hanadi bor i Shatilalägret i södra Beirut, Libanon.

Att leva under en pandemi är inte lätt. Men för Libanons invånare har bördan varit extra stor. Covid-19 och ett svagt sjukvårdsystem, följt av den stora explosionen i Beirut och ekonomisk osäkerhet. Här berättar några av landets invånare hur krisen drabbat dem. 

För Libanons 6,8 miljoner invånare var 2020 ett alldeles särskilt tufft år. En explosion i huvudstaden Beirut i augusti dödade fler än 200 personer och skadade tusentals och runt om i Libanon rådde både fattigdom och kaos. Landets valuta rasade samtidigt som inflationen sköt i höjden. Korruption och israeliska stridsplan i luftrummet var en del av vardagen.

Samtidigt har landet högst antal flyktingar per capita i världen. Fler än 1,5 miljoner människor har flytt över gränsen till Libanon sedan stridigheter utbröt i Syrien 2011, många av dessa lever under usla förhållanden. Lägg därtill den världsomfattande coronapandemin som självfallet även slagit hårt mot Libanon.  Här är några berättelser från de som bor i landet.

Ahmed och hans barn bor i Bekaadalen i Libanon,
Foto: Karine Pierre/Hans Lucas

Ahmed, 34, Bekaadalen

I ett tältområde i utkanten av Arsal, en ort i norra Bekaadalen, nära den syriska gränsen, bor fyrabarnspappan Ahmed. Han kom med sin familj från Syrien 2015. När vi träffar Ahmed besöker han Läkare Utan Gränsers klinik i Arsal tillsammans med sin fru och två barn. Hans yngsta dotter Zeinab, 18 månader, diagnostiserades för fyra månader sedan med anemi (blodbrist).

– Hon såg väldigt sjuk ut. Hon var mycket blek och åt väldigt lite. Läkaren föreskrev järntillskott och rekommenderade oss att ge henne mer grönsaker och bönor, eftersom vi inte längre har råd med kött, säger Ahmed.

Innan Ahmed kom till Libanon jobbade han som herde. Efter att den ekonomiska krisen slog till mot Libanon har Ahmeds familj kämpat mer och mer för att få ihop pengar till basvaror. 

– Allting har blivit åtminstone fyra gånger dyrare och det blir bara värre. I slutet av månaden finns inga pengar kvar till kläder eller leksaker till barnen, eller till mediciner, säger Ahmed.

Under besöket kommer läkaren fram till att dottern Zeinab mår bättre, men hennes sexåriga storasyster Fatima har fått en luftvägsinfektion. Familjens osäkra boendeförhållande, ett hem byggt av cementblock och plastskivor, tros ha bidragit till flickornas hälsotillstånd.

Med ett blygt leende säger Fatima att hon vill bli läkare när hon blir stor. 

– Jag är orolig för mina barns framtid, men jag hoppas att de får gå i skolan och lära sig att läsa och skriva, och på så sätt få ett bättre liv, säger Ahmed.

Fatima bor i Hermel, i norra Bekaadalen, Libanon.
Foto: Karine Pierre/Hans Lucas

Fatima, 58, Bekaadalen

Fatima bor i Hermel, i norra Bekaadalen, med sin man och dotter där de delar ett rum med makens föräldrar. Det, i kombination med svår diabetes, gör varje dag till en utmaning för den 58-åriga libanesiskan. 

– Vi har allid varit fattiga, men tidigare klarade vi åtminstone av det. För två månader sedan förlorade min man jobbet. Han jobbade i en grönsaksbutik, men eftersom antalet kunder var få tvingades han sluta, säger Fatima.

– Tidigare jobbade jag som städare, men sedan jag fick min diabetesdiagnos för fem år sedan har min hälsa blivit sämre och jag har inte kunnat jobba, fortsätter hon.

– Läkare Utan Gränser gör hembesök för att se hur jag mår och se till att jag får de mediciner jag behöver. Utan Läkare Utan Gränser hade jag tvingats förlita mig på människors vänlighet för att få dem. Efter skoldagens slut jobbar vår dotter då och då i en klädbutik. Det är vår enda inkomst. För det mesta äter vi linser, bulgur och potatis, mycket potatis. Det är ingen jättebra diet för min diabetes, men det är allt vi har råd med.

– Jag gråter mycket. Jag känner skuld mot min lilla flicka, Hiba, som måste ta ett mycket stort ansvar för sin ålder, och ta hand om oss. Förutom Läkare Utan Gränsers psykolog har jag ingen att prata med. Jag vill inte lägga mer börda på min dotter eller mans axlar. Den ekonomiska krisen var den sista droppen.

70-årige palestiniern Tawfik bor i Shatilalägret i södra Beirut, Libanon.
Foto: Karine Pierre/Hans Lucas

Tawfik, 70, Beirut

För tio år sedan kom den 70-årige palestiniern Tawfik, hans syriska fru Hanadi och deras familj till Libanon, efter att ha flytt från sitt hem i Yamouk i Syrien. I dag bor de i Shatila, ett tätbefolkat flyktingläger i Beirut.

För sju år sen drabbades Tawfik av en allvarlig infektion i ena benet och fick i samband med det reda på att han lider av diabetes. Infektionen ledde till att läkarna tvingades amputera benet.

– I Syrien arbetade jag som plattsättare, men nu kan jag inte göra någonting utan stöd från min familj. Alla våra barn är arbetslösa. Utan det stöd vi får från välgörenhet vet jag inte ens om vi skulle överleva, säger Tawfik. 

Den senaste tidens prisinflation har gjort det allt svårare för familjen att klara sig.

– När vi har betalat för hyra och elektricitet är det nästan ingenting kvar till mat. Det händer ibland när vi hoppar över måltider, säger han.Tawfik måste ta insulin varje dag. Läkare Utan Gränser ser till att han får alla mediciner kostnadsfritt, men hans hälsotillstånd är fortsatt dåligt. Dålig diet, stress och brist på fysisk aktivitet är alla kända riskfaktorer för människor med diabetes.

– Vi är så trötta, säger hans fru Hanadi, som inte lyckas hålla tårarna tillbaka när hon pratar.

85-åriga Thérèse bor i Karantina, ett område beläget nära hamnen i Beirut.
Foto: Karine Pierre/Hans Lucas

Thérése, 85, Beirut

Thérèse bor i Karantina, ett område beläget nära hamnen i Beirut som drabbades hårt av den enorma explosionen den 4 augusti förra året. Thérèse skadades lindrigt och hennes lägenhet förstördes delvis. Men hennes symaskin gick sönder, vilket innebar att hennes enda inkomstkälla togs ifrån henne. Sedan dess har den tidigare skräddaren tvingats förlita sig nästan helt på samhällets solidaritet och humanitärt stöd.

– Jag har haft symaskinen vid min sida sedan 1973. Två år efter det dog min man. Den här maskinen är som en livspartner för mig. Sedan explosionen har jag försökt laga den, men det är en gammal modell så jag kan inte hitta rätt delar.

– Jag har en del besparingar och jag får ekonomisk hjälp från en internationell organisation. En lokal förening kommer med matlådor flera gånger i veckan.  Jag kan knappt gå och jag går sällan ut, men mina grannar hjälper mig en hel del. En del tidigare kunder tittar också förbi då och då för att se hur jag mår.

– När läkaren från Läkare Utan Gränser kom hit fick jag reda på att jag har diabetes. Det har jag aldrig haft tidigare. Mitt höga blocktryck har också förvärrats den senaste tiden. Jag tror att allt det här är kopplat till explosionen. Jag har varit väldigt noggrann med att ta min medicin varje dag och att äta hälsosamt, för jag skulle inte ha råd med sjukhuskostnaderna om jag råkade ut för någon allvarlig åkomma.

– Det har varit en stressig tid för alla, men jag är gammal och känner redan att jag haft ett bra liv. Däremot vet jag inte hur det ska gå för den yngre generationen, men vi måste behålla tron.

En operationssal där en patient förbereds för operation.

Svåra tider, enkelt val

Krig, kriser och katastrofer avlöser varandra. Det kan kännas överväldigande. Men mitt i allt det svåra finns något enkelt: valet att agera. Tillsammans med dig ger vi sjukvård och humanitärt stöd till dem som behöver det mest.
Bli månadsgivare