Låt inte diabetespatienter vänta på behandling i ytterligare hundra år!

”Jag var tvungen att ransonera insulinet,” säger 23-åriga Violet Makore från Mutare i Zimbabwe.

”Jag tog bara lite åt gången så att det skulle räcka tills vi fick ihop pengar. Och jag använde varje kanyl så många gånger att det gjorde ont, ibland två kanyler på en hel månad istället för två om dagen när jag tog mina sprutor.”

Antalet personer med diabetes i världen har fördubblats de senaste 30 åren och uppgår nu till drygt 460 miljoner. Den största ökningen har skett i låg- och medelinkomstländer. Det är också där som tillgången till det livräddande insulinet är absolut sämst. På många av de platser där Läkare Utan Gränser jobbar möter vi människor som likt Violet inte har tillgång till insulin. Där väpnade konflikter eller fattigdom gör att människor inte får vård och behandling. Kanske inte ens en diagnos. Men obehandlad diabetes kan ge svåra komplikationer i form av blindhet, njursvikt och hjärtinfarkt. I låginkomstländer är det inte ovanligt att barn dör inom loppet av ett år efter att de utvecklat sjukdomen.

I år är det nästan exakt ett sekel sedan insulinet upptäcktes. Läkarna bakom upptäckten insisterade på att läkemedlet skulle göras tillgängligt för alla. Så blev det inte – i dag är det bara hälften av alla som har behov av insulin som har tillgång till det.

I det svenska hälsobiståndet är diabetes och andra icke smittsamma sjukdomar ett uttalat fokusområde. För att fler diabetiker i låg- och medelinkomstländer ska få tillgång till vård och behandling måste Sverige och andra länder ta itu med följande utmaningar:

Kylkedjan. Insulin måste hållas kallt, i kylskåp så länge det förvaras men enligt läkemedelsbolagen måste det även hållas kallt när förpackningen brutits och patienten börjat använda insulinet. I många länder där vi jobbar sjunker temperaturen sällan under 35 grader, samtidigt som våra patienter ofta saknar kylskåp. Men vår erfarenhet visar att det går att förvara insulinet i högre temperaturer i upp till tolv veckor, utan att det förlorar sin verkan. Det innebär att en diabetiker kan få en månads ranson vid varje besök på vårdcentralen, istället för att behöva gå dit två gånger om dagen. Det är dags att läkemedelsbolagen motiverar temperaturanvisningarna så att fler människor får tillgång till insulin.

Priset. Kostnaden för tillverkning av insulin ligger på 600–1 200 kronor per patient och år. Det pris som vi betalar för att kunna behandla våra patienter är 2 500 kronor. Vill vi även ge dem moderna insulinpennor som underlättar injiceringen och nyare varianter av insulin kan kostnaden skena upp till 10 000 kronor. För att fler ska få tillgång till insulin och moderna hjälpmedel måste de tre läkemedelsbolag som totalt dominerar marknaden sänka priset kraftigt.

Komplexiteten. Att ge sig själv injektioner fem–sex gånger om dagen och inte ha möjlighet att kontrollera blodsockernivåerna är väldigt påfrestande. Nyare redskap som insulinpenna och glukosmätare kan göra tillvaron betydligt enklare. Men även på denna utrustning måste priset sänkas för att de ska bli tillgängliga för alla.

Att rädda livet på ytterligare tiotusentals människor med diabetes behöver med andra ord inte vara så svårt. Låt det nu inte dröja ytterligare hundra år innan insulinet blir tillgängligt för alla som behöver det!

Anna Blideman, sjuksköterska och medicinsk rådgivare på Läkare Utan Gränser.

Denna artikel publicerades som en debattartikel i Läkemedelsvärlden 12 november, 2020.