Mia Hector arbetar till vardags som psykolog åt våra fältarbetare på Läkare Utan Gränsers kontor i Stockholm. Men under en veckas tid var Mia på den grekiska ön Lesbos för att stötta vår personal på plats efter att Morialägret brunnit ner.
Jag landade söndag kväll i Mytilene, Lesbos. Vyn från flygplanet är bekant från senast jag var här i februari. Blått hav och gröna paradisöar. Jag hamnar snart på verandan på det hotell där jag ska bo en vecka. Under apelsinträden sitter jag och några kollegor och diskuterar och planerar på vilket sätt vi ska försöka stötta vår personal i den akuta situation som nu är. Det är min roll kommande vecka.
Känslan är surrealistisk. Jag sitter i ett paradis och bara några kilometer bort finns ingenting kvar av det som var Europas helvete, Morialägret. Natten den 8 september brann Moria ner.
På tisdag sitter jag i en bil som ska ta mig från Mytilene, med sina mysiga uteställen vid hamnen, till vår nyöppnade akutklinik. Några få hundra meter från Mytilene kommer vi till en vägspärr upprättad av poliser. Jag möts av en syn som står i stor kontrast mot det som jag just lämnat bakom mig. Det är svårt att ta in. Tusentals människor befinner sig längs gatorna på trottoaren. Några har satt upp vad som ska fundera som solskydd med hjälp av några pinnar. Här har de befunnit sig i sex dagar, utan knappt någon mat, vatten och sovandes under bar himmel.
Vi anländer snart till kliniken. När den öppnade för några dagar sedan rusade människor dit i panik. Idag är det lugnt, men en lång kö av människor i behov av vård ringlar sig från öppningen. Jag sätter på mig min väst från Läkare Utan Gränser och går ut ur bilen. Genast kommer en kvinna fram till mig med sin son och visar mig hans avhuggna fingertopp. Jag tittar henne i ögonen och försöker genom mina ögon, som är det enda som syns av mitt munskyddstäckta ansikte, förmedla så mycket medkänsla och humanitet jag bara kan. Jag gestikulerar klumpigt mot kön och försöker förklara att de kommer få hjälp snart.
Jag spenderar morgonen på kliniken för att finnas tillgänglig om någon i personalgruppen har behov av att prata. Runt mig jobbar bland andra sjukvårdpersonal, tolkar, logistiker och psykologer för full för att hinna med alla patienter innan det blir kväll.
Dagarna som följer byggs ett nytt läger upp, inte långt från vår nya klinik. Jag läser om hur Sverige och andra EU länder skickar tält och filtar. Jag ser på håll hur tältraderna växer. 'Ett nytt Moria', tänker jag och vill bara skrika av frustration. Människorna som kommer till vår klinik beskriver skräcken inför det nya lägret. När man kommer in där kommer man inte ut. Det ligger på en av de mest väderbitna platserna på hela Lesbos och vintern är bara veckor bort.
Torsdag morgon vaknar jag upp och får höra att hundratals poliser anlänt till Lesbos för att tvinga folk från gatorna och in i det nya lägret. De har skickat 70 kvinnliga poliser för att övertala kvinnorna och barnen. Läkare Utan Gränser har under natten förberett en akutplan – ifall polisernas insats blir våldsam och leder till hundratals skadade. Vägen till vår klinik är blockerad och det tar timmar innan vi når fram till våra patienter.
Det blir fredag och jag åker igen mot vår akutklinik. Vi passerar vägspärren. Synen idag är en helt annan än för fyra dagar sedan. Gatorna gapar tomma. En öronbedövande tomhet. Längs vägen finns bara skräp kvar. Jag ser ett fåtal familjer som bär på några väskor. Utsvultna och uttröttade efter nio dagar på gatan så finns ingen motståndskraft kvar. De går sakta mot det nya lägret, mot sitt nya fängelse. De har fått höra att om de inte flyttar in dit så får de inte sin asylansökan behandlad.
Vid kliniken är det endast en handfull patienter kvar. Resten är nu instängda utan möjlighet att ta sig ut, utan möjlighet att komma till oss och få vård, uppföljning, få sina mediciner, sin traumabehandling. Få möta medmänsklighet.
Vår personal sitter runtom i kliniken med tomma blickar. Adrenalinet som drivit alla under drygt en vecka är slut och ingen vet vad som kommer hända nu.
Den våldsamma tystnaden. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en så tyst och lugn insats, där folk utan motstånd följer polisernas anvisningar, kunde kännas som det mest våldsamma övergreppet.
Sista patienten, en höggravid kvinna med två små barn lämnar kliniken med långsamma steg. Vi stänger för dagen trots att klockan bara är 14:00. Jag sätter mig i bilen igen och åker längs de tomma gatorna några hundra meter från den plats där cirka 9 000 människor nu är inlåsta. Tillbaka till min paradisveranda.
För några dagar sedan trodde jag att Moria försvunnit för alltid. Att EU nu skulle visa solidaritet och evakuera dessa människor som levt i misär år ut och år in. Att de skulle få chansen att återfå sin värdighet.
Nu vet jag att det finns nivåer av helvetet – och att Morias invånare nu befinner sig ytterligare en nivå djupare ner i avgrunden.
Detta är Europa 2020.
