Lesbos: ”Rakt in i elden”

När jag kom fram till mitt uppdrag på den grekiska ön Lesbos var det som att kliva rakt in i elden. Jag kom dagen efter branden, spenderade en tid i karantän och sedan ut i arbete. Då sov fortfarande människor, barn och nyfödda bebisar, på gatorna. De släpade sina tillhörigheter i plastsäckar, eller på någon gammal kärra som man hittat någonstans. Poliser spärrade av vägar och övertalade, tvingade, hotade människor in i ett nytt läger på ett stort militärt område. Vittnen berättade att om de inte frivilligt gick in i lägret skulle deras asylansökningar inte tas upp. Om de frivilligt gick in skulle deras ansökan tas upp i det snaraste.

Det fanns naturligtvis ett motstånd till det nya lägret, efter fem månaders rörelserestriktioner i ett världens mest ökända flyktingläger, som alltså ligger (läs låg) i Europa. Anledningen till nedstängningen sade man var covid-19. Ungefär hundra personer i timmen fick gå ut, vilket inte är så många eftersom det bodde mellan 13 000 och 17 000 människor i lägret. Då ska man komma ihåg att lägret var anpassat till 3 000. Rädslan för ytterligare en nedstängning av det nya lägret var naturligtvis stor. 

Många kritiska röster har hörts angående det nya lägret, med all respekt. Bland annat från Läkare Utan Gränser. Lägret är byggt på ett militärt skjutfält och flera tält ligger väldigt nära havet. Under den första månaden saknades golv i flertalet av tälten, människor, familjer och  barn sov direkt på marken.

Det finns flera nyfödda barn i lägret. De hittar pappskivor, små madrasser att ligga på. Familjer delar tält, ett gammalt tygstycke skiljer dem åt, för att åtminstone ge någon form av avskildhet. Jag fick berättat för mig att det i ett tält bodde två familjer, och tre ensamkommande pojkar. De tre ensamkommande pojkarna delade och sov på två kvadratmeter. Det som inte fick hända, hände. Det byggdes upp ett nytt Moria, än värre än sin föregångare.

Det finns inga duschar, de få kemiska toaletter som finns, till antalet 345, är redan så smutsiga att ingen vill använda dem. Man hittar en undanskymd plats att utföra sina behov på. Mat serveras en gång om dagen, kön är lång och människor köar i timmar, utan skydd för solen, regnet eller vinden. Tälten står så tätt. Hur går det ens att leva här? Frågan kommer till mig om och om igen.

Jag är ansvarig för det medicinska teamet på en av våra kliniker som ligger vid Moria, mitt emot det nedbrunna Morialägret. Här tar vi emot barn med psykisk ohälsa. Vi har flera psykologer och tillgång till psykiatriker. Ett specialutbildat team som tar emot svårt traumatiserade barn. Just nu har vi en väntelista på 100 barn.