”Människor gav blod under striderna”

När striderna närmade sig Herat var människor oroliga. Detta gällde också mig, jag visste inte vad som skulle hända. När striderna bröt ut inne i staden var många så rädda att de stannade hemma. Situationen förändrades dramatiskt bara några timmar och talibanerna (även kallade Islamiska emiratet Afghanistan) tog full kontroll över staden.

Under striderna fördes många skadade till det regionala sjukhuset i Herat. När människor hörde talas om olyckor eller bomber tog de sig till sjukhuset för att donera blod. Det var så många människor som gav blod att sjukhuset till slut meddelade att de hade tillräckligt och skulle ringa in folk om de behövde mer. Jag tycker det är inspirerande att det under striderna fanns människor som frivilligt åkte till sjukhuset för att hjälpa till. 

Morgonen efter att talibanerna hade tagit kontrollen över staden gick jag till vår undernäringsklinik för att hjälpa personalen. När jag kom till sjukhuset var det inte många där, varken patienter eller anställda. Människor var inte säkra på hur situationen var i staden eller om vi fortfarande höll öppet. De få av oss som var på plats började med att ge medicin till alla patienter och kontaktade sedan personalen för att meddela dem att staden var öppen och att det var säkert för dem att komma till jobbet. Efter ett par timmar var hela teamet samlat och arbetet kunde fortgå. 

Några av mina kollegor berättade för mig att deras grannar varit oroliga när de gick till jobbet på morgonen. Men de hade förklarat för grannarna att vårt jobb är att hjälpa människor, och det är nu som de behöver vår hjälp som mest eftersom de andra vårdinrättningarna är stängda. Den inställningen var verkligen fin att se.

Innan striderna hade vi 95 barn inskrivna på vår undernäringsklinik. Vi har bara 42 sängar, och även om vi kunde erbjuda 18 till, genom att slå upp ett tält, var vi fortfarande långt över vår kapacitet. Under striderna minskade antalet patienter till cirka 60 men nu kommer det allt fler. Nu har vi cirka 80 patienter inskrivna och det fler kommer varje dag. 

Vi driver också en klinik i närheten av ett läger där människor som tvingats på flykt, bland annat från provinserna Badghis och Farah, har bosatt sig. Första söndagen efter övertagandet kom många patienter till vår klinik eftersom flera andra organisationer hade avslutat verksamheten, antingen av säkerhetsskäl eller för att de inte kunde betala ut löner. Läkare Utan Gränser har hittat ett sätt att betala all vår personal och det har gjort människor lugna och mer hoppfulla. 

Vi hade först två läkare på kliniken, sedan tre och nu fyra. Vi har ett så kallat triagesystem så vi kan få en överblick av vilka personer som behöver läkarvård mest akut. Det är många som kommer till kliniken, en dag tog en av våra läkare emot fler än 150 patienter.

Det är en osäker tid, folk jobbar väldigt hårt och är trötta, men vi hoppas att situationen kommer att lugna sig. Människor är hoppfulla, trots att de inte vet mycket om framtiden.

Nu är den största oron att de vårdinrättningarna som stöttats av Världsbanken inte kommer att kunna fortsätta arbetet i Herat eftersom Världsbanken har dragit in finansieringen. Det finns ingen klar bild över vad som kommer att hända. En del anställda som arbetar för andra organisationer har inte fått lön på flera månader. Detta har hänt tidigare men då hoppades folk att de skulle få betalt så småningom. Nu säger folk till mig att de inte har något hopp, många letar efter nya jobb.

Vi hade ett barn på vår undernäringsklinik som kom från en väldigt fattig familj. Vi behandlade barnet och gav mamman mat. Vi frågade dem hur de tog sig till sjukhuset. Då berättade pappan att de hade sålt sina får och kor och använt pengarna för att ta sig till sjukhuset. Andra måste låna pengar av sina släktingar.

Folk är väldigt glada när deras barn blir friska. Vi hade en två och ett halvt år gammal pojke som kom till oss från Badghis, cirka 25 mil bort. Först var pojken inlagd på den dermatologiska avdelningen vid det regionala sjukhuset i Herat eftersom han led av en hudåkomma. Efter sex dagar skickades han vidare till vår undernäringsklinik eftersom han också var undernärd. Men hudproblemen kvarstod. Vi insåg att pojken skulle behöva en hudtransplantation på Herats sjukhus, men först behandlade vi undernäringen.

Hela tiden som pojken var hos oss knackade hans pappa på dörren, frågade hur det gick för sonen och ifrågasatte hur han fortfarande kunde vara sjuk efter en och en halv månad. Vi pratade med pappan och förklarade att vi ska behandla pojken. Vi övertygade honom om att lita på vår kompetens och våra rutiner.

Pappan åkte tillbaka för att ta hand om de andra barnen hemma i Badghis medan hans fru stannade med den sjuka sonen. När pappan kom tillbaka såg han att hans son mådde mycket bättre. Både han och hans fru var väldigt glada. Efter ytterligare tio dagar kunde vi skriva ut pojken.

Nu ringer pappan minst en gång i månaden till oss för att säga hej till oss alla. När striderna började i Herat ringde han och frågade hur vi mådde, och han gjorde detsamma efter att staden togs över.

Att vårda och behandla patienter är vårt ansvar. Just nu är Läkare Utan Gränser den enda internationella organisationen som arbetar i Herat eftersom de andra har avbrutit sin verksamhet. Innan kunde vi remittera patienter till andra vårdgivare, men nu känns det som att när människor kommer till oss är vi deras sista alternativ.

Jämfört med tiden innan är det nu mer ansvar, fler utmaningar. Det är mycket arbete som ligger på våra axlar.

- En afghansk sjukvårdsanställd* som arbetar med oss i Herat. 

* Av säkerhetsskäl har personen valt att vara anonym.

***

Läkare Utan Gränser har fem projekt i lika många provinser i Afghanistan, med fokus på akutinsatser samt barn- och mödravård. Arbetet fortsätter och vi anpassar aktiviteterna till krisens utveckling och rådande humanitära behov.