
I Ukraina möter krigets konsekvenser människor på djupet. Som psykolog ser Johanna Bogren både det extrema lidandet och den otroliga motståndskraften hos patienter som förlorat lem eller har traumatiska minnen från fronten.
Jag befinner mig sedan i juni som psykolog i Ukraina och har tillbringat många timmar på sjukhus i ett multidisciplinärt team och jag har träffat många krigsskadade patienter.
Temperaturen har under sommaren legat runt 30 grader, och det är varmt även inne på sjukhusen. Sjukhussalarna är små, och de delas ofta av 5 eller 6 patienter, och saknar avskildhet.
Jag träffade en man som just förlorat ett ben. Jag träffade en annan som förlorat båda. En annan med en arm. Och en annan som var förlamad från midjan och ner. Under min första vecka blev jag överväldigad varje dag när jag kom in på sjukhuset av antalet nyamputerade patienter.
En av alla de människor jag har träffat svarade mig, när jag frågade hur han mådde idag, att “jag äter björnen idag” och jag kunde se på hans sätt att möta min blick att han var starkare idag än dagen innan. Han fortsatte att förklara att "ibland äter jag björnen, och andra dagar äter björnen mig".
Metaforen fastnade hos mig. Metaforen beskriver väl de psykologiska processerna för de flesta krigsskadade patienter jag möter på sjukhuset. Efter att ha förlorat en lem förändras hela livet och ibland är känslan av desperation, rädsla och sorg överväldigande.
Men ibland ser jag också patienterna äta björnen och för mig är dessa ögonblick värdefulla eftersom de är fröet för att hitta vägen framåt, för att möta den nya framtiden. Framtiden i den förändrade, stympade, kroppen, och med svåra minnen från kriget.
På kvällen ser jag dessa människor överallt. Människorna som förlorat en lem. De är i mataffären, på tågstationen och på kaféet.
Jag tänker på björnen. Metaforen har etsat sig fast. Metaforen beskriver psykologiska processer för många människor, även hemma, men här finns väldigt många björnar, och det är inte teddybjörnar.