I juli förra året inledde Läkare Utan Gränser en ny sök och räddningsinsats på Medelhavet. Efter ett år, drygt 3 000 räddade personer och fler än 6 500 läkarundersökningar är vår slutsats entydig: i Libyen riskerar människor att utsättas för våld, inklusive våldtäkt och tortyr.
Mohammed Fadlalla är läkare och specialist på internmedicin. Under våren 2022 jobbade han på vårt sök- och räddningsfartyg Geo Barents på Medelhavet. Här är hans vittnesmål.
En av de saker som vi oftast hör om när vi åker fram och tillbaka på havet är de obeskrivbart svåra omständigheter som människorna upplevt. Och deras berättelser slutar alltid med den tortyr de utsatts för – framför allt i Libyen. De frihetsberövas alltid och placeras i fängelser, tvingas arbeta utan lön, får inte tillräckligt med mat och många andra ännu värre saker. Ibland är deras tid och upplevelser i Libyen så plågsamma att det är det enda de vill tala om. De återberättar ytterst detaljerat allting som hände under resan. Många av dem lämnar sitt hemland fulla av optimism, bara för att upptäcka att tillvaron i Libyen är mycket värre än vad de har hört och kunnat föreställa sig. Från vår yngsta till vår äldsta överlevande, kvinnor och män – berättelserna är alltid sorgligt lika.
En av mina uppgifter på fartyget är att så exakt och specifikt som möjligt dokumentera fysiska bevis på den tortyr de har utsatts för. Syftet är att bidra till att våld och tortyr inte ska förbises av de europeiska myndigheterna. Många har levt i skräck i månader och till och med år. Överlevarna kommer till mig med en gobeläng av dystra påminnelser om tiden i Libyen på sina kroppar och i sina sinnen. De lyckligt lottade uppvisar enbart psykologiska konsekvenser… de olyckliga kommer till mig med bevis på bestående men.
De här undersökningarna är svåra för både mig och överlevarna. Jag kommer på mig själv med att betrakta dem som mina yngre bröder och systrar, och det är så ofattbart sorgligt att höra vad de har gått igenom. Att prata om de här sakerna triggar ofta igång djupa känslor och det kan vara väldigt svårt för dem att uttrycka vad de tänker. Jag är medveten om vilken fruktansvärt obekväm situation de befinner sig i när de måste återuppleva alltsammans, men vi vet också att dessa rapporter och medicinska intyg i slutändan är till gagn för dem. Det är extremt viktigt att alla berättelser och vittnesmål om de här grymheterna dokumenteras på ett uttömmande sätt av vår personal. Och det är även på så vis vi hoppas kunna förmå EU att införa en mer human migrationspolicy och samtidigt fördöma den omänskliga behandling som överlevarna har utstått under hela resan.
Personligen tycker jag att det är svårast när det handlar om minderåriga. Jag intervjuade en 16-åring som kom till mig med ett täcke av små ärr och läkta sår över hela övre bröstkorgen och armhålan. Han berättade (liksom många andra) att han hade frihetsberövats och att hans fångvaktare krävde honom på pengar. Eftersom varken han eller hans familj kunde betala (liksom många andra) fortsatte de att slå honom. Sedan band de hans armar, tog fram en tändare och sprutade eau de cologne genom eldslågan på hans bröstkorg och arm.
Resultatet blev ett stort område med brännskador på pojkens kropp. Det hände sex månader innan vi räddade honom. Då hade hans sår i princip läkt. Hans arm fungerade. Hans smärtor hade klingat av. Men de bestående psykologiska skador som en sådan händelse kan leda till är påtagliga.
En annan situation som jag tyckte var extremt svår handlade om en minderårig som hade hängts upp i armarna och lämnats hängande i luften medan han blev slagen med en gummislang. Under tiden han hängde där tycks han ha fått en skada i nerverna som går in i högra axeln och kontrollerar armen. Nu är han 18 år och har hela livet framför sig men han går in i vuxenlivet med en skada som begränsar honom. Jag undrar hur mycket styrka och rörlighet han kommer att återfå i armen. Och jag oroar mig för att hans begränsade rörlighet kommer göra det svårt för honom att jobba. Men trots allt detta har jag ändå så fina minnen av den här unge mannen som alltid log och skrattade. De försökte bryta ner honom, men de kom bara åt hans arm.
