Hoppa till huvudinnehåll

Mot alla odds i Sydsudan

Jag får höra att babyn föddes genom en sätesbjudning, det vill säga med rumpan före.
Foto: Ashley Hamer
Bilden är från vårt projekt i Aweil, Sydsudan, där vi liksom i Lankien arbetar med att minska mödra- och barnadödligheten.

Barnadödligheten i Sydsudan hör till de högsta i världen. Här berättar barnmorskan Priscilla Wangare om en mycket liten patient i Lankien och kampen för hennes överlevnad.

När kvinnan kom in till vår mödravårdsavdelning i Lankien hade vattnet gått och hon hade sammandragningar, trots att hon bara var i vecka 26. Hon och hennes man hade kämpat i fem år för att få barn, men hon hade fått det ena missfallet efter det andra vid ungefär samma tidpunkt i graviditeten. Nu var hon väldigt orolig. 

Förlossningen gick bra, men den nyfödda lilla flickan vägde bara 780 gram. Jag svepte in henne varmt, la henne på återupplivningsbordet och gav henne syrgas. Chansen att hon skulle överleva i den här miljön var minimal. Sedan skyndade jag tillbaka in till mamman. Hon ville inte se sitt barn, eftersom hon var övertygad om att det hade dött.

En av barnmorskorna gick tillbaka för att titta till flickan – och möttes av en överraskning: flickan var vid liv och låg och tittade med stora ögon. Jag satte genast in all behandling som vi hade att tillgå. Sedan berättade jag för mamman att flickan var vid liv, men sa också att vi varken har kuvös eller intensivvård anpassad till för tidigt födda barn, och att det inte var säkert att hon skulle överleva. 

"Jag tänkte att ’nu dör hon’"

I flera veckor gick det upp och ner. Efter den fjärde veckan började flickan gå upp i vikt, hon grät och signalerade när hon var hungrig eller när blöjan var våt. Jag tänkte för mig själv att vi kanske ändå skulle klara det. Men så en dag när vi tittade till henne låg hon där och kippade efter andan, hon var alldeles kall och jag tänkte att ’nu dör hon’. Vi påbörjade återupplivning och gav henne behandling med intravenös vätska och antibiotika. Än en gång blev hon sakteliga bättre. 

Så småningom var hennes tillstånd så stabilt att mamman kunde amma flickan och hålla henne hud mot hud. Och så, efter två och en halv månad, vägde hon två kilo och var redo att åka hem. Flickans familj och grannar kom för att välkomna henne hem till byn. Sedan dess har familjen varit tillbaka flera gånger på kontroll, och flickan mår mycket bra.

Den här artikeln publicerades i vår tidning Direkt, nummer 4, 2021.