När det nya coronaviruset kom

Det var svårt att föreställa sig hur det skulle vara att bo i en liten by mitt ute i bushen i Sierra Leone i sex månader. I regionen är det dålig infrastruktur och mödra- och barnadödligheten hög, något som gäller också för hela landet. Jag arbetade som ansvarig för ett team sjuksköterskor som varje vecka åkte ut till nio kliniker i distriktet Kenama som låg allt från en halvtimme till tre timmars bilresa bort. Människor promenerar flera timmar för att ta sig eller sitt barn till kliniken för att få sjukvård. Vi förser klinikerna med nödvändig och livräddande medicin, som ofta är en bristvara här. Vår fokus är barn under fem år samt gravida och nyförlösta mödrar.

Det bästa med uppdraget var alla människor jag fick lära känna; lokalbefolkningen och de lokalanställda. Det är en stark sammanhållning i byn, man finns där för varandra och stöttar när det är tufft. Vi hade kul ihop och hittade på mycket tillsammans. Jag blev till och med inbjuden till en lokalanställd kollegas bröllop. Det var en vacker vigsel med god mat och dans till sent in på kvällen.

Det var också mycket som var jobbigt. Under min första vecka i projektet tog vi emot en tre månader gammal bebis med misstänkt lunginflammation. Vi skickade vidare barnet till en större klinik med mer kapacitet, men bebisen överlevde ändå inte. Det jag inte visste då var att det här bara var den första bebisen av många som jag skulle träffa som inte överlevde. Klinikerna har ingen utrustning för att diagnostisera så som vi hade gjort här hemma i Sverige, där det är läkare som fastställer diagnos genom blodprover och röntgen. På klinikerna i Kenema arbetar sjuksköterskor med minst sagt varierande utbildning, och det är de som sätter diagnos och bestämmer behandling för alla möjliga sjukdomstillstånd.

När det nya coronaviruset kom

När det nya coronaviruset började spridas världen över uppstod otroligt mycket rykten i Sierra Leone. Landet drabbades hårt under ebolautbrottet 2014 och människor reagerade därför starkt. På sociala medier stod det att covid-19 var det nya ebola. Under ebolautbrottet var det ofta så att om en familjemedlem blev sjuk och åkte till sjukhuset, kom den inte tillbaka. Så många förknippar sjukhuset med död. Därför undviker man i största möjliga mån att söka vård, vilket leder till att man ofta söker vård i ett för sent skede. I byarna där vi hjälper till att gräva brunnar spreds rykten om att vi hade lagt coronavirus i vattnet, så istället för att dricka rent vatten drack människor orent vatten i rädsla av att bli smittade av coronaviruset

I ett land där inte alla har en smartphone eller dator där man själv kan söka mer tillförlitlig information om vad som händer så uppstår ofta många rykten. Sprider sig fel information får det ofta stora konsekvenser.

Vi försökte arbeta proaktivt mot just ryktesspridningen. Vi åkte runt till alla klinikerna och hade en endagsutbildning med personalen i hur man tar på och av sig skyddsutrustningen. Vi hade även en kort utbildning om vad det nya coronaviruset är och hur ska vi förebygga att det sprids.

Tvillingförlossning

En dag när vi var på en av klinikerna och utbildade personalen kring covid-19 inträffade en händelse som har påverkat mig mycket. Ett akutfall kom in på kliniken och vi fick snabbt avbryta utbildningen och skynda in på förlossningsrummet. På britsen låg en 16-årig flicka som var gravid i vecka 29. När hon särade på benen såg vi att det stack ut en liten fot. Foten var lila. Jag känner hur paniken bubblar i mitt bröst men min läkarkollega, som hade jobbat på en kvinnoklinik i flera år, var cool-lugn. Och hans lugn gjorde mig lugn. Flickan hade värkar och inom kort kom bebisen ut, men den andades inte. Vi försöker hjälpa så gott det gick, men det fanns inget vi kunde göra. När en sjuksköterska försökte få ut moderkakan såg vi en fot till. Den bebisen kom ut levande, men levde inte mer än en kvart. Händelsen påverkade mig extra mycket då bebisarna var enäggstvillingar - hemma var en av mina nära vänner gravid med just enäggstvillingar. Jag kände att detta aldrig hade hänt om flickan hade bott i Sverige. 

Personalen på kliniken var tacksamma för att flickan hade överlevt. Jag hälsade på henne några dagar senare. Hon pratade inte engelska så vi kunde inte förstå varandra men det mötet har jag ändå med mig, det var starkt.

Hemma igen

Nu är jag tillbaka på mitt jobb på Östra sjukhuset i Göteborg igen. Jag arbetar på en akut kirurgisk avdelning så vi ska inte ha covidpatienter, men jag stöter på dem på avdelningen trots allt.

Det är märkligt att vara hemma, de första två veckorna kände jag att min kropp är här hemma i Sverige men min hjärna är fortfarande i byn. Jag känner en skuld över att inte vara där, över att jag lämnade. Jag känner hur viktigt vårt arbete är där nere och hur alla jobbar mot samma mål. 

Nu när jag har varit i Sverige i sex veckor har jag fått lite mer distans och det är lättare på många sätt. Jag känner att jag redan är tillbaka i mina rutiner. Men jag saknar alla kollegor i byn och har ofta kontakt med dem. Jag känner verkligen att jag gjorde ett meningsfullt arbete och att det har förändrat mig på ett bra sätt.