Hoppa till huvudinnehåll

När pandemin förändrade allt

En personal från Läkare Utan Gränser passerar triagetältet för covid-19 utanför ett sjukhus i Caracas, Venezuela.
Sjukhuset Pérez de León 2, i Venezuelas huvudstad Caracas, där Emmily hjälpte till att inrätta en avdelning för patienter med covid-19.
Foto: Läkare Utan Gränser

När ingenjören Emmily Sjölander åkte på sitt uppdrag till Venezuela kunde hon aldrig föreställa sig att uppdraget skulle bli något helt annat. Efter första konstaterade fallet av covid-19 i landet tvingades hon tänka om. Här berättar hon om sina sista månader i landet, och sitt arbete med att starta upp en coronaavdelning på ett sjukhus i Caracas.

I september 2019 reste jag till Venezuela för att arbeta som logistisk ansvarig i Läkare utan Gränsers nya projekt i delstaten Amazonas. Där stöttade vi delstatens sjukhus beläget i huvudorten Puerto Ayacucho och ett antal vårdcentraler ute på landet.

Efter sex månader var det dags för mig att påbörja den två dagar långa resan från Puerto Ayacucho mot Caracas för ett par veckors semester på hemmaplan innan de tre sista månaderna av uppdraget skulle slutföras. Den 13:e mars bekräftades det första fallet av covid-19 i Venezuela och det stod snart klart att landets luftrum skulle stängas. I slutändan kunde jag alltså inte flyga ut när det var planerat utan fick stanna i Caracas. Då det dessutom snabbt infördes karantänåtgärder och reserestriktioner inom Venezuela kunde jag inte heller omedelbart resa tillbaka till Amazonas eller till exempel spendera någon ledighet på Venezuelas nordkust nära huvudstaden.

Efter ett par dagar blev jag därför tillfrågad om jag, när jag nu ändå var där, kunde tänka mig att bidra till ett nytt projekt gällande covid-19 i Caracas som just skulle startas upp. Jag tackade ja och tillsammans med två andra internationella kolleger och två kolleger från Venezuelas akutteam besökte vi snart sjukhuset Ana Francisca Pérez de León 2 för en första utvärdering av behoven.

"Allt det här ingick i mitt ansvarsområde."

Sjukhuset, PdL2 i kortform, ligger i stadsdelen Petare (betoning på a:et) vilken brukar räknas till ett av världens största slumområden. PdL2 hade blivit utsett till ett av landets huvudcentra för behandling av patienter med covid-19 och med tanke på befolkningstätheten i området. I kombination med den ytterst begränsade tillgången på vatten och sanitet var många också oroliga för att smittspridningen skulle kunna ske mycket snabbt och överväldiga både detta och andra närliggande sjukhus.

Det var mycket som behövde göras inne på PdL2 för att förbereda för behandling av coronapatienter. Den befintliga intensivvårdsavdelningen där tanken ursprungligen var att patienterna skulle behandlas låg på övre våningen, beläget att patienter och personal skulle behöva passera genom stora delar av sjukhuset för att komma dit vilket förstås inte var idealiskt. Vi behövde alltså dels göra om den tidigare akut- och traumamottagningen på markplan till covidavdelning, dels flytta den befintliga mottagningen till en annan plats.

På covid-avdelningen måste vi införa ett tydligt och säkert patientflöde med tillräckliga smittskyddsåtgärder för att hindra smittspridning inne på sjukhuset och på avdelningen. Utöver detta behövde vi också utföra en rad reparations- och underhållsarbeten på bland annat toaletter, tvätteriet, ventilatorer och patientmonitorer, och de olika salarna på ”vår” nya avdelning, installera nytt ventilationssystem i salarna, utöka tvätt- och desinfektionsutrymmet och installera avlopp för detta, förbereda ett dedikerat apotek, bygga upp ett centralt materiallager och systematisera det, och organisera personalutrymme för den dedikerade coronapersonalen, så som omklädningsrum och matsal. Allt det här ingick i mitt ansvarsområde.

Vi byggde också ett par utrymmen för att kunna ge psykologstöd åt återhämtade patienter och närmast anhöriga. Sjukhuset hade inte heller tillräckligt med personal för att kunna täcka upp vård- och underhållsbehoven specifikt för covid-19 under längre tid, så vi anställde också närmare 100 personer – allt från lokalvårdare och underhållstekniker till sjuksystrar och läkare. Allt detta ytterligare komplicerat av svårigheterna för Caracasborna att ta sig runt i staden på grund av karantänrestriktioner såväl som bensinbrist…

"Det kändes sorgligt att inte kunna ta farväl av kollegerna och vännerna där."

Men till slut, i slutet av maj, kunde vi så öppna dörrarna för misstänkta covid-patienter och vårt medicinska team kunde ta över och påbörja den riktiga kampen.

Själv kom jag alltså inte i slutändan inte tillbaka till mitt projekt i Amazonas och det kändes förstås sorgligt att inte kunna ta farväl av kollegerna och vännerna där på riktigt. Det kändes extra tungt eftersom det var tydligt att situationen med karantän och reserestriktioner, för att inte tala om bränslebrist och inflation, förstås drabbade dem extra hårt, avlägset belägna som de ju redan var. Samtidigt kändes det förstås bra att kunna hjälpa till med arbetet i Petare som precis som Amazonas var i stort behov av stöd efter flera år av kris i Venezuela.  Det är brist på både läkemedel, material, infrastruktur inklusive vatten och el, och underhåll.

Det var alltså med blandade känslor jag till slut lämnade Venezuela, men jag tar med de fina orden min kollega Xiomara från Caracas akutteam sa till mig när vi tog farväl:

”All din ansträngning, ditt hårda arbete, slit och din tillgivenhet kommer att leva kvar och kännas av oss alla, finnas i väggarna på sjukhuset, och kommer att kännas av varje patient i våra salar långt efter att du har kommit hem.”

Relaterade nyheter