För oss är det självklart att rädda liv på Medelhavet

”Människor som kommer hit för att råna o plundra allt vi har och leva lyx utan att arbeta.”

Varje gång vi berättar om en räddning som Läkare utan gränser genomfört på Medelhavet dyker kommentarer som dessa upp. Tonen kring människorna som flyr hårdnar för varje år som går. Något som briserade härom veckan när en båt med hundratals personer sjönk utanför Greklands kust.

Ingen skulle acceptera att ambulansen först kollade upp personers rättsliga status innan en räddning. Tittar man på kommentarerna i våra sociala medier är det dock tydligt att det hos många finns en annan syn. 

Rapporter om hundratals döda: ”Bidragsturister, som går över lik för att bli försörjda.” 

Bilder på två bröder som återförenas: ”Absolut inte människor.” 

Tydligen har vi som samhälle lyckats avhumanisera dessa människor så pass att de inte längre kvalar in. 

För oss är arbetet på Medelhavet en självklarhet – det handlar om att rädda liv. Vi ser det inte som ett alternativ att överge människor i nöd. Det är tydligt när vi lyssnar på migranternas berättelser att etappen över Medelhavet bara är en del av en lång, farlig och traumatisk resa som kantas av våldtäkter, misshandel och dödsfall. 

Det är uppenbart att människorna som tar denna väg sällan gör det som första alternativ. Skulle du lämna ditt hem och din familj, riskera att torteras eller drunkna på vägen, om du inte var absolut tvungen?

Många tycker att vi ska köra tillbaka de vi räddat. Eller värre, lämna kvar dem i vattnet. Så varför kör vi inte tillbaka dem till Libyen, som majoriteten av båtarna kommer ifrån? 

Den internationella sjölagen säger att människor som räddats till sjöss ska föras till närmaste säkra hamn. En plats där deras liv inte hotas och deras grundläggande rättigheter kan tillgodoses. Vad som räknas som en säker plats diskuteras flitigt inom EU. En sak som är klar är att Libyen inte kvalar in. De mardrömslika förhållandena för migranter, flyktingar och asylsökande i landet är väldokumenterade.

Ett annat vanligt påstående är att vår verksamhet bidrar till att fler sätter sig i osäkra båtar i tron att vi kommer att rädda dem. Men människor har tagit båtar över Medelhavet i flera decennier innan vi inledde räddningsinsatser och de har fortsatt ta båtar även i perioder vi inte varit aktiva.

Vad hände med vår människosyn?

Vi har i grunden ingen åsikt kring hur stor eller liten migrationen till ett visst land bör vara. Men med politiska beslut följer ansvar. Att låta människor dö eller utsättas för våld är ur humanitär synpunkt fullständigt oacceptabelt, oavsett vilken migrationspolitik man eftersträvar.

Vad har dessa människor då blivit? Kroppar på Medelhavets botten? Kroppar som befinner sig i överfulla läger, läger som gång på gång fått kritik för att de bryter mot mänskliga rättigheter?

Innan förlisningen i Grekland hade 1 100 av dessa kroppar gått förlorade bara i år, vilket gör Medelhavet till den dödligaste gränspassagen i världen. Europas ledare har uttryckt sorg över olyckan, men vi anser att EU måste ta mer ansvar för att det skedde.

Vi uppmanar Europas ledare att samordna och genomföra räddningsinsatser till sjöss, samt att uppfylla sin skyldighet att skapa säkra och lagliga vägar för människor som flyr. Om dessa önskemål är för mycket ber vi er att i alla fall arbeta för att ge kropparna som försöker ta sig över havet sitt människovärde tillbaka.

Till dess att ett system som värnar om människors värdighet och hälsa finns på plats är vårt mål tydligt - att fortsätta rädda liv där det behövs.

Oliver Schulz, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Dagens ETC den 29 juni 2023.