Efter en fullspäckad natt på akuten på ett sjukhus i Kamerun reflekterar barnmorskan Kirsti Rinne kring de unika ögonblicken hon delar med sina patienter.
Veckan har varit svår.
Antalet patienter på mödravårdsavdelningen ökar stadigt. Med fler inskrivna patienter förstår jag personalens styrkor och svagheter bättre, vilket hjälper mig i min planering för omorganisationen, jag vill optimera det jag lämnar bakom mig när jag återvänder hem.
Som anställd inom sjukvården är mitt fokus på hur jag ska kunna ge bästa möjliga vård till patienten jag har framför mig.
Min roll i fält för Läkare Utan Gränser skiljer sig dock från mitt arbete hemma. Här är min viktigaste uppgift att stärka den lokala personalen och öka deras medicinska kunskap. Annars riskerar projektet att falla samman när regionen är stabil nog för att Läkare Utan Gränser ska lämna över till den lokala sjukvården.
Människorna jag arbetar med är de jag kan påverka till det positiva. Det är till syvende och sist det viktigaste.
Jag är ett kugghjul i ett mycket större maskineri. Jag är en del av någonting så mycket större än mig själv.
Det är därför jag älskar att arbeta för Läkare Utan Gränser.
Den här insikten kändes särskilt stark förra lördagen.
Dagen började som de flesta andra med en okomplicerad förlossning och rundor på avdelningen tillsammans med sjukhusets barnmorska och den nya barnmorskan i Läkare Utan Gränsers projekt, Madam Bridget, som alla kallar Mama-O.
Mama-O tränar personal på sjukhuset i Kamerun. Foto: Kirsti Rinne / Läkare Utan Gränser
Vi granskade varje patient, diskuterade deras diagnos och behandling. Kvinnorna och barnen på avdelningen var stabila och de flesta kunde skrivas ut efter att ha diagnostiserats med malaria eller efter att de förlorat barnet i magen.
Vi gick klart rundan och firande viktuppgången hos ett för tidigt fött tvillingpar.
I slutet av rundan kom en kvinna med svåra värkar in. Samtidigt berättade en av släktingarna att systerns barn hade kommit in med feber.
Mama-O började utvärdera patienten med den svåra förlossningen och jag tog hand om barnet.
När jag satte mig ner började en kvinna som vi hjälpt några timmar tidigare blöda kraftigt.
Vi tog henne till förlossningsrummet för en manuell vakuumaspiration, ett ingrepp som hjälper till att tömma livmodern efter missfall. Jag förklarade varje steg för Mama-O, för att hon skulle kunna genomföra ingreppet själv nästa gång.
Mama-O och sjukhusets barnmorska stöttade varsamt patienten som grät, av smärtan men säkerligen också över vetskapen om att hon troligen inte kommer kunna få några fler barn efter detta.
"Ashia, ashia," sa vi alla till henne under ingreppet. "Jag beklagar sorgen".
Det är anmärkningsvärt att se hur mycket dessa kvinnor bryr sig om varandra; hur mycket de tillhör varandra.
Jag gick ut från förlossningsrummet och såg tre kvinnor som väntade. Två utreddes under rundan och en var i tidig förlossning.
Jag tittade till den första kvinnans värden. Hon var höggravid och led av preeklampsi, ett tillstånd som orsakar högt blodtryck och möjliga anfall.
Så Mama-O, sjukhusets barnmorska och jag lade in henne och gav henne magnesiumsulfat (en medicin som stoppar anfallen). Sedan kunde förlossningen påbörjas, en process som tar tid i den här miljön. Hon gjorde sig hemma och blev stabil en timme senare.
Samtidigt led flickan med den svåra förlossningen av sina sammandragningar. Jag undersökte henne och blev genast oroad.
Jag begärde ett kejsarsnitt från en lokalanställd läkare som ville ge det lite mer tid. Jag gick motvilligt med på att vänta och återgick till att fylla i pappersarbete och utvärdera min sista patient.
Mama-O kollade blodtrycket och jag hennes anteckningar, 210/140. Nu var klockan 17:30 och jag ringde till projektets bas och ville prata med en från säkerhetspersonalen då jag inte skulle hinna hem till mitt utegångsförbud klockan 18:00. Jag tog ett snabbt tilltugg och skickade hem Mama-O.
Natten fortsatte så här till klockan 22.
Tillsammans med sjukhusets barnmorska startade vi behandling med magnesium och blodtryckssänkande för andra gången samma dag. Denna gång på en patient som var gravid i vecka 22. Vi påbörjade antibiotikabehandling och transporterade kvinnan till operationssalen för kejsarsnitt.
När jag gick ner för korridoren till operationssalen var jag utmattad och lättad. Ingen patient var längre i kritiskt tillstånd.
Jag gick in i hallen precis då två små bebisar grät...den unga flickan med en svår förlossning hade varit gravid med tvillingar, utan att veta om det själv! Hela teamet firade. Barnen vägde 1,3 kilo vardera, en pojke och en flicka.
Jag sprang tillbaka till mödravårdsavdelningen för att samla ihop fler filtar från familjen (som sjukhuset inte bidrar med). Mamma och mormor satt utanför med förväntan i blicken.
"Det är TVILLINGAR!" Jag kunde inte hålla inne min lättnad.
De kramade mig och började ringa till andra släktingar: "Tvillingar!"
Jag var en utböling, men i den stunden kände jag att jag tillhörde.
När jag började jobba för Läkare Utan Gränser hade jag bara tänkt åka på ett uppdrag.
Jag skulle åka hem och stänga det kapitlet i mitt liv. Jag skulle fokusera på mitt liv hemma.
Men, efter min första upplevelse kan jag inte skaka av den erfarenheten.
För mig finns det ingenting som kan jämföras med att vara i fält. Det är någonting speciellt med att vara en del av den här organisationen. Det får mig att känna närhet till mänskligheten, att jag tillhörde någonting större än mig själv.
Vill du veta mer om Läkare Utan Gränsers arbete? Fyll i formuläret för att prenumerera på vårt nyhetsbrev.
Via På plats får du våra senaste nyheter och de viktigaste berättelserna direkt till din inkorg.
