Hoppa till huvudinnehåll

På ett sjukhus mitt i krisen i nordvästra Kamerun

Publicerad 11 september 2020
Paul som vårdas på Saint Mary Soledad-sjukhuset i Bamenda, Kamerun.
Paul attackerades av beväpnade män som torterade och sköt honom flera gånger.
Foto: Albert Masias/Läkare Utan Gränser

Över tre år av väpnad konflikt i nordvästra och sydvästra Kamerun har orsakat en humanitär kris. Sjukvården är sargad samtidigt som de medicinska behoven blir allt större. Läkare Utan Gränser är en av få organisationer som fortfarande tillhandahåller vård till människor i regionerna.

Det är en tidig morgon i mars och i gränden som leder till Saint Mary Soledad-sjukhuset i Bamenda, huvudstaden i den nordvästra regionen av Kamerun, är det fortfarande lugnt. Vid entrén sitter några försäljare vid sina stånd och väntar tålmodigt på sina första kunder. Allt verkar lugnt och rofullt under solen, som redan står högt på himlen.

Det är svårt att föreställa sig att det varit skottlossning i området under flera timmar dagen innan.

Den väpnade konflikten mellan regeringsstyrkor och separatister har i över tre år varit en del av vardagen i nordvästra och sydvästra Kamerun, med dramatiska följder för hundratusentals människor. Våldet har under konfliktens gång intensifierats och civila skonas inte från väpnade räder, attacker, kidnappningar, tortyr och sexuellt våld.

Striderna har tvingat nästan 680 000 människor att fly inom landet och ytterligare 59 000 har flytt till grannlandet Nigeria, enligt den senaste statistiken från FN. Mer än två miljoner människor behöver humanitär hjälp, men för många är det en utmaning att få tillgång till sjukvård. 

Vy över staden Bamenda i Kamerun nattetid.
Vy över staden Bamenda i Kamerun nattetid.
Foto: Albert Masias/Läkare Utan Gränser

– Våldet har lett till att sjukvårdsinrättningar inte längre kan fungera normalt och att personalen tvingats överge dem, säger Shahbaz Khan, Läkare Utan Gränsers projektkoordinator för den nordvästra regionen. 

– Den humanitära hjälpen är begränsad på grund av det osäkra läget. Människor på flykt, i synnerhet, har nu knapp eller ingen tillgång till sjukvård och lever under alarmerande förhållanden.

Mer än 2 000 besök på akuten

Den förvärrade situationen fick Läkare Utan Gränser att inleda en medicinsk akutinsats i den nordvästra regionen under 2018. Vi stöttar nu flera sjukhus och vårdcentraler, samt ett nätverk av hälso- och sjukvårdsarbetare som ger primärvård och utfärdar remisser för människor på flykt och sårbara grupper. 

På Saint Mary Soledad-sjukhuset, med 76 bäddar, erbjuder våra team kostnadsfri sjukvård och psykologiskt stöd. Patienterna vi tar emot kan ha råkat ut för exempelvis bilolyckor, sexuellt våld, väpnat våld eller brännskador. 

Vi har också byggt upp en ambulansservice som dygnet runt transporterar patienter som behöver akut vård. Det handlar oftast om födslar och akut barnhälsovård, men också patienter med andra medicinska tillstånd som brustna magsår, kritisk malaria, respiratoriska infektioner eller ormbett. Omkring fem procent av patienterna som transporteras med ambulans har utsatts för avsiktligt våld.

– Under 2019 vårdade vi mer än 2 000 människor på akutmottagningen och utförde 1 500 kirurgiska ingrepp, säger Jifon Edwin Fonyuy, som är Läkare Utan Gränsers ansvarige för inskrivning och uppföljning av patienter vid akutmottagningen på Saint Mary Soledad.

Patienternas vittnesmål

I skarp kontrast till lugnet i gränden utanför återspeglar den hektiska situationen inne på det lilla sjukhuset omfattningen av behoven i regionen. Alla bäddar är konstant upptagna och avdelningen för öppenvård är full.

Här följer några vittnesmål från våra patienter på sjukhuset Saint Mary Soledad i Bamenda. Vissa namn har ändrats av integritetsskäl.

 

LOVELINE

Loveline ligger i sin säng på BB. Hon kom in tidigt i morse och födde sin dotter.

– Jag bor i en av de farligaste delarna av Bamenda. Vår vårdcentral är inte öppen längre, säger hon.

Loveline i sin säng på BB tillsammans med sin nyfödda dotter.
Loveline och hennes nyfödda barn.
Foto: Albert Masias/Läkare Utan Gränser

– När jag kände de första sammandragningarna igår kväll blev jag verkligen orolig. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Att Loveline kom till en plats där hon kunde få vård var avgörande eftersom hon har sicklecellanemi, en sjukdom som ökar risken att dö vid förlossning. 

– Jag ringde efter Läkare Utan Gränsers ambulans eftersom jag vet att de är de enda som kan röra sig i staden under nedstängningar. Som tur är kom den snabbt. Knappt en timme efter att jag ringt var min dotter född. Utan ambulansen kunde vi båda ha dött.

 

PAUL

Tre dagar tidigare kom Paul in till Saint Mary Soledad. Den unge lantbrukaren hade blivit attackerad av beväpnade män som torterade och sköt honom flera gånger efter att de anklagat honom för att stötta deras fiender.

Paul attackerades av beväpnade män som torterade och sköt honom.
Paul.
Foto: Albert Masias/Läkare Utan Gränser

Han överlevde sina skador och lyckades få hjälp av en förbipasserande. Han fördes till ett offentligt sjukhus som inte kunde ge honom den vård han behövde, så de hänvisade honom till Läkare Utan Gränser.

– Paul kom hit med fem kulor i kroppen, berättar Jifon. 

– En i varje hand, två i armen och en i låret. Sedan han kom hit har våra kirurger opererat honom två gånger. Han är nu utom fara. Hans vänstra hand var i väldigt dåligt skick men vi lyckades rädda den. 

 

ORNELLA

Ornella, en 27-årig universitetsstudent, skadades i en olycka med en motorcykeltaxi i november. 

Ornella som skadades i en olycka med en motorcykeltaxi i november.
Ornella.
Foto: Albert Masias/Läkare Utan Gränser

– Jag använder aldrig motorcykeltaxi i vanliga fall, men jag behövde glödlampor för att kunna studera och den kvällen var jag rädd för att promenera eftersom det hade varit så många attacker i mitt område, säger Ornella.

– På vägen kraschade en bil in i min taxi i full fart. Bilföraren tog mig till den närmaste kliniken men den var inte öppen. Vi åkte till det regionala sjukhuset, men de hade inte en ortopedisk kirurg. I stället ringde de efter Läkare Utan Gränsers ambulans. 

Vårt team ägnade tre månader åt att försöka återställa Ornellas ben, men till slut tvingades de amputera.

– Skadan som olyckan orsakade var tyvärr så allvarlig att det inte fanns något alternativ, vi var tvungna att amputera, säger Jifon. 

– Det är alltid ett extremt svårt beslut att fatta med tanke på de enorma sociala konsekvenserna. Hur ska hon fortsätta sina studier? Hitta ett jobb? Bilda familj?

– Teamet här gjorde allt de kunde, säger Ornella.

– Sedan amputationen har alla här, inte bara psykologerna, stöttat mig så mycket. Jag lämnar sjukhuset om några dagar och jag hoppas jag kan bygga upp mitt liv igen.

 

FELIX

Felix, 23, kommer också att leva resten av livet med följderna av traumat han nyligen genomgick. För tre veckor sedan attackerades han och hans familj i byn där de spenderade natten efter att ha tvingats på flykt från sitt hem på grund av striderna.

Felix och hans familj attackerades för tre veckor hemma i sin byn.
Felix.
Foto: Albert Masias/Läkare Utan Gränser

Felix familj lyckades komma undan men han blev tillfångatagen. Anfallarna höll honom nedtryckt mot marken och högg av hans hand med en kniv innan de lämnade honom medvetslös.  

– Jag låg blödandes på marken i två timmar innan min syster vågade komma tillbaka och hämta mig, säger Felix.

– Vi gömde oss i skogen i två veckor. Jag fick traditionella botemedel men min arm hade blivit infekterad. Till slut bestämde vi oss för att försöka ta oss till en vårdcentral. Men väl där kunde de inte göra något för mig, de lade bara bandage om armen. Infektionen blev värre. Därför tog vi oss till Bamenda. På vägen hit berättade någon för oss att läkarna på Saint Mary Soledad kunde hjälpa mig.

När Felix kom fram var han mycket svag och lades in på sjukhuset i sex dagar så att vår personal kunde behandla infektionen och ge honom psykologiskt stöd.  Nu är han tillbaka på sjukhuset för en första kontroll efter att ha blivit utskriven förra veckan – och han har ett stort leende på läpparna. 

– Felix är imponerande, säger Jifon. 

– Hans sår läker väl och det finns inte längre något spår av infektion.

Vår livsviktiga opartiskhet

I varje rum tydliggör patienternas berättelser det kritiska läget och det akuta behovet av att förbättra tillgången till sjukvård i regionen.

– För många av dem är Läkare Utan Gränsers närvaro avgörande, säger Shahbaz Khan.

Saint Mary Soledad-sjukhuset i Bamenda, Kamerun.
Foto: Albert Masias/Läkare Utan Gränser

– I den här regionen, som i många andra delar av världen, är vi en av alltför få humanitära organisationer på plats som tillhandahåller, fortsätter Shahbaz Khan. Det är svårt i ett område där attacker mot humanitär personal är vanliga, men människor vet att vi vårdar våra patienter med opartiskhet. Att möta akuta behov är vår enda angelägenhet. Virus, kulor och infektioner bryr sig inte om vems sida du står på.

Det gör inte vi heller.

Nu har coronapandemin nått nordvästra Kamerun och utgör ännu ett akut hälsoproblem i en allt mer desperat situation. Läkare Utan Gränser stöttar landets insats mot covid-19, men samtidigt fortsätter allt annat livräddande arbete på Saint Mary Soledad eftersom uppmaningar om en vapenvila hittills inte hörsammats. Våldet fortsätter, fler tvingas från sina hem och civila betalar ett högt pris i en av de mest försummade humanitära kriserna i världen.

En hälsoinformatör från Läkare Utan Gränser talar med en grupp människor i Hong Kong om hur de kan skydda sig mot det nya coronaviruset. Februari 2020.

Tillsammans mot covid-19

Virus känner inga gränser. Det gör inte vårt arbete heller. Med 50 års erfarenhet av kriser och epidemier gör vi nu allt vi kan för att bekämpa det nya coronaviruset.

Var med oss i kampen mot covid-19!
Ge en gåva