Låt oss hoppas att möjligheten att ge livsviktig sjukvård till människor i Afghanistan överlever den senaste utvecklingen. Det skriver humanitära rådgivaren Pieter-Jan van Eggermont i vår tidning Direkt.
Afghanistan – imperiernas kyrkogård. Det gamla talesättet, som har använts för att beskriva detta land som inte låter sig besegras eller övertas av stormakter, har återigen blivit aktuellt. Talibanernas snabba maktövertagande, i kölvattnet av tillbakadragandet av amerikanska trupper, påminner om tidigare faser i landets komplexa och blodiga historia. Samtidigt är det svårt att jämföra krig med varandra.
Det lär ta tid att på djupet förstå vad USA:s två decennier långa militära närvaro i Afghanistan, i samarbete med en lång rad allierade, inklusive svenska trupper, egentligen har lett till. En sak är i alla fall säker: att talibanerna kunde ta över landet på mindre än två veckor visar att de enorma kostnaderna, och förstås de tiotusentals civila offren som militärinsatsen har inneburit, knappast går att betrakta som en framgång.
En annan slutsats som går att dra redan nu: den militära insats som följde på USA:s invasion av Afghanistan efter terrorattackerna den 11 september 2001 blev startskottet för ett paradigmskifte. Sedan dess har krigföring kopplats tätare ihop med bistånd, såväl i retoriken som i det praktiska genomförandet av humanitära insatser. Det här är en utveckling som Läkare Utan Gränser alltid har ifrågasatt – det är i stor utsträckning vår position som opartisk och neutral aktör som gjort att vi har kunnat göra en insats i infekterade konflikter som den i Afghanistan.
Efter att USA avsatte talibanerna 2001 har många politiska toppmöten och givarkonferenser om landets återuppbyggnad ägt rum. Det har ibland varit svårt för Läkare Utan Gränser att greppa det optimistiska tonläge som ofta präglar den politiska retoriken på den typen av konferenser. Sådant märks nämligen inte alltid lika tydligt inne på ett sjukhus eller en vårdcentral i ett land där mödradödligheten fortfarande hör till de högsta i världen och även barnadödligheten är skyhög.
Vid ett flertal tillfällen har Läkare Utan Gränser varnat för att tillgången till sjukvård har varit ytterst begränsad för den stora majoriteten i landet, trots alla biståndssatsningar i mångmiljardklassen. Flera studier som vi har gjort under de här åren har till exempel visat att fattigdom varit ett högst verkligt hinder för att få tillgång till vård för många människor. Även den här gången, när lugnet återvände efter att talibanerna intog stad efter stad, kunde vi på de platser där vi jobbar se hur antalet patienter snabbt ökade.
Att försöka sammanfatta nästan fyra decennier av medicinskt humanitärt arbete i ett land som Afghanistan ger oundvikligen en blandad bild. Det finns mycket att vara stolt över. Hundratusentals patienter som fått livräddande medicinsk vård på våra sjukvårdsinrättningar i landet. Omfattande behandlingsprogram för läkemedelsresistent tuberkulos. En satsning på förlossningsvård som blivit ett av våra mest framgångsrika i världen med mödravårdskliniken i Khost där över 100 000 barn har fötts.
Och samtidigt har Afghanistan inneburit några av de dödligaste säkerhetsincidenterna i vår historia. Det brutala mordet på fyra medarbetare 2004 som ledde till att vi pausade all aktivitet under en femårsperiod. USA:s bombning av vår traumaklinik i Kunduz 2015 då 42 personer dog. Och så den brutala massakern inne på mödravårdsavdelningen på vår klinik i Dasht-e-Barchi sjukhuset utanför Kabul 2020.
Även om man måste akta sig för att koppla ihop dessa incidenter med det allmänna säkerhetsläge som landet befinner sig i nu efter maktskiftet, är det svårt att inte känna en genuin oro inför framtiden för en oberoende och opartisk humanitär aktör som Läkare Utan Gränser. Sedan talibanerna tog makten har stora delar av det internationella samfundet skickat ut signaler om att man planerar att kraftigt reducera sin närvaro i landet. Läkare Utan Gränser är emellertid kvar, och alla våra projekt hålls igång.
I nuläget finns det ingen anledning att utgå ifrån att Islamiska Emiratet Afghanistan, som talibanrörelsen officiellt heter, skulle ha problem med att acceptera vår verksamhet. Samtidigt gäller det förstås att vara vaksam och hela tiden balansera säkerhet mot de enorma humanitära behoven bland människorna. Debatten på den globala arenan domineras för närvarande utifrån "imperiernas intressen"; global terrorbekämpning, det instabila säkerhetspolitiska läget i regionen, och inte minst det ständigt aktuella scenariot med ökade migrationsströmmar till Europa.
Just därför är det viktigare än någonsin att vi håller oss på våra patienters sida, den hårt drabbade afghanska befolkningen, hundratusentals kvinnor, barn, och män som genom åren fått livräddande behandling på någon av våra kliniker i landet. Låt oss hoppas att möjligheten att fortsätta bistå dem med livräddande medicinsk hjälp överlever den pågående utvecklingen. Liksom att varken Sverige eller resten av världen, precis som utrikesminister Ann Linde twittrade efter maktövertagandet, överger det afghanska folket.
