Tio år efter våldsamheterna i Myanmar som fördrev 140 000 rohingyer och andra muslimer lever fortfarande de flesta av dem i tillfälliga läger. Levnadsförhållandena är mycket svåra och påverkar människors psykiska hälsa.
Zaw Rinas hem brändes ned när våldet bröt ut mellan rohingya- och rakhinesamhällen år 2012. Hon tvingades fly med sin familj från Pauktaw i Rakhine till ett läger i Ah Nauk Ywe på en svårtillgänglig ö i den avlägsna västra delen av delstaten.
Bräckliga skjul ligger på rad längs de smala, leriga vägarna som genomkorsar det överbefolkade lägret. Mer än 5 000 människor bor här. Dräneringen är otillräcklig och pölarna med stillastående vatten är en grogrund för myggor och sjukdomar. Det finns för många människor på för få toaletter, samtidigt som den dåliga vattentillgången, särskilt under torrperioden, innebär att de vanligtvis är smutsiga. Det är nästan omöjligt att hitta avskildhet.
Våldsamheterna under 2012, då Zaw Rinas hem förstördes och hundratals människor dödades, drev cirka 140 000 människor, både rohingyer och andra muslimer, till dessa läger. De flesta av dem är fortfarande kvar idag. Deras rörelsefrihet begränsas, vilket gör att de inte kan få avlönat arbete, utbildning eller sjukvård. Många av dem beger sig på farliga resor till sjöss och på land till Bangladesh och Malaysia i hopp om ett bättre liv.
Den psykiska hälsan påverkas
Zaw Rina kämpar varje dag för att ha råd med mat och tillvaron präglas av rädsla och känslor av hopplöshet, en situation hon delar med tusentals andra rohingyer. Det är ett utdraget status quo som har drastiska konsekvenser för den psykiska hälsan.
Hennes situation förvärrades ytterligare när Zaw Rinas 20-åriga dotter försökte ta livet av sig efter att hennes man begärt skilsmässa.
– Hon hade många allvarliga gräl med sin svärmor och hennes man vände sig om och sa ”jag tycker inte om dig och vill skiljas, jag gifte mig inte med dig för att jag älskade dig", säger Zaw Rina.
I hela Myanmar finns det enorma brister i vården för psykisk ohälsa. Delstaten Rakhine är inget undantag, vilket gör att människor som Zaw Rina och hennes dotter har få möjligheter. Det finns en privat klinik i Sittwe som erbjuder behandling, men den är för dyr för de flesta. Psykiatrisk behandling och vård är också mycket begränsad på det offentliga sjukhuset.
Dessutom ligger Sittwe cirka 10 kilometer bort på andra sidan Kaladan-floden, och både avståndet och den begränsade rörelsefriheten gör det otroligt svårt för rohingyer som bor i lägren att ens ta sig till dessa inrättningar.
Alla är välkomna
Genom våra kliniker i lägren erbjuder Läkare Utan Gränser viktig psykisk hälsovård, med rådgivare och läkare som har enskilda möten, gruppsessioner och gör hembesök. Dessa tjänster är tillgängliga för alla som kommer till våra mottagningar, oavsett etnicitet eller religion.
Både Zaw Rina och hennes dotter fick rådgivning av Läkare Utan Gränser, vilket hjälpte dem att bättre hantera sina symtom.
– Jag kände mig verkligen vilsen och visste inte vart jag skulle vända mig för hjälp förrän jag träffade rådgivaren, säger Zaw Rina.
– Jag mår bättre nu när det gäller min psykiska hälsa, mycket bättre, och min dotter också.
Kämpar för en inkomst i Sittwes slum
Daw Than Than föddes av buddhistiska föräldrar i Mandalay men hon gifte sig senare med en muslimsk man från Kaman och bytte religion. Hon bor nu i Aung Mingalar, en muslimsk slum i centrala Sittwe.
Här bor resterna av Sittwes muslimska befolkning, som tidigare utgjorde nästan hälften av stadens 200 000 invånare. Resten flydde under våldsamheterna 2012 eller tvingades till läger som det där Zaw Rina bor. I tio år har muslimerna i centrala Sittwe varit instängda i detta lilla kvarter, utan möjlighet att röra sig fritt och med polisens utposter som bevakar dem dag och natt.
Daw Than är änka. Hon har inga barn och ingen familj som kan försörja henne. När hon kan lagar hon mat och städar i folks hem. Men eftersom hon inte har kunnat röra sig fritt under årens lopp har hon ofta haft svårt att få en inkomst.
Även om restriktionerna har lättat under det senaste året, vilket har gjort det möjligt för henne att röra sig i Sittwe, har hennes fysiska hälsa försämrats, vilket har hindrat henne från att arbeta.
– Jag känner mig ledsen eftersom jag kämpar ensam i mitt liv. Jag känner mig ensam och ledsen eftersom jag inte har någon som stöttar mig när jag är sjuk. Jag har inte råd att åka till ett privat sjukhus. Ofta har jag inte tillräckligt med pengar för att äta ordentligt, då får jag nöja mig med ris och grönt te.
Varje fredag öppnar Läkare Utan Gränser en klinik i Aung Mingalar dit människor kommer för att få grundläggande sjukvård, stöd för psykisk hälsa och behandling av icke smittsamma sjukdomar.
– Jag kämpar och känner mig ledsen i mitt liv, men när jag pratar med rådgivaren känner jag en viss lättnad. Jag är välkommen hit närhelst jag känner smärta i min kropp eller mitt sinne, säger Daw Than.
– De hjälper mig med andningsövningar, som verkligen hjälper mig att slappna av. Rådgivarna talar till mig med medkänsla och säger att de förstår mina problem.
Våld försämrar kvinnors psykiska hälsa
De påfrestande förhållanden under vilka rohingyer hålls fångna i trånga läger, med begränsade ekonomiska möjligheter och beroende av humanitärt bistånd, gör att kvinnor och flickor löper större risk att utsättas för övergrepp, sexuella trakasserier och våld i hemmet.
När Khin Phyu Oo började drabbas av anfall och fick svårt att sköta hushållsarbetet blev hennes man arg och slog henne. Efter en tid av våld kände hon sig självmordsbenägen.
– Jag hade ingen att vända mig till i samhället. Ingen vill lyssna på mig. Jag är glad att jag kan komma hit och berätta om mina tankar och känslor, säger hon.
– Jag känner mig gladare. Jag tror att behandlingen är bra för mig. Läkarna här gav även min man utbildning om psykisk hälsa.
Trots de svåra villkoren har Zaw Rina förhoppningar om framtiden:
– Jag har hopp om att mina barn kan få utbildning en dag, säger Zaw Rina.
– Och jag önskar mig en bra bostad så att jag kan leva ett normalt och trevligt liv, som jag hade i Pauktaw. När jag bodde i mitt eget hus kände jag mig trygg.
Läkare Utan Gränser har arbetat i Myanmar sedan 1992 och bistått människor som drabbats av konflikter och som kämpar för att få tillgång till sjukvård. I dag erbjuder över 1 000 anställda grundläggande sjukvård, behandling av hiv, hepatit C och tuberkulos samt remittering till sjukhus för akut och specialiserad behandling i delstaterna och regionerna Kachin, Rakhine, Shan, Tanintharyi och Yangon. I Rakhine stöder våra team rohingyer och andra befolkningsgrupper som tvingats flytta på grund av konflikten.
