För att få bukt med coronapandemin har vi under det senaste halvåret bevittnat en internationell kraftsamling av sällan skådat slag. Samtidigt är insatserna mot de mindre synliga konsekvenserna av pandemin – som ökande psykisk ohälsa bland de mest sårbara – alltför få. Men det är en hälsokris som riskerar att växa sig allt större, skriver Läkare Utan Gränser i en debattartikel i Dagens Medicin.
Vad nedstängda samhällen, karantän och isolering gör med vår psykiska hälsa har varit ett omdebatterat ämne under coronapandemins framfart. Men samtalet har nästan uteslutande fokuserat på oss i västvärlden, trots att forskning visar att de psykologiska effekterna av pandemin riskerar att bli allra värst bland sårbara grupper som flyktingar och migranter, samt i samhällen som redan är på randen till kollaps på grund av konflikter, kriser eller sjukdomsutbrott.
Psykisk ohälsa är en av de främsta orsakerna till ohälsa världen över. Ändå har det alltid varit ett underprioriterat område inom det globala hälsobiståndet. I många krisdrabbade länder där Läkare Utan Gränser arbetar är tillgången till psykologiskt stöd och psykiatrisk vård dålig, eller i princip obefintlig. På senare år har vi också gjort allt fler insatser där fokus främst legat på psykologiskt stöd till människor som utsatts för allt från naturkatastrofer till sexuellt våld eller som befinner sig på flykt. Från 2018 till 2019 ökade våra patientbesök med fokus på psykisk ohälsa med närmare 30 procent – från 320 000 till 400 000.
Till följd av pandemin har den psykiska hälsan bland världens mest sårbara försämrats ytterligare, konstaterar FN i en rapport. Detta är något som vi också har noterat i vårt arbete mot covid-19. Ett exempel är den psykiska hälsan hos migranter i Libanon som har försämrats drastiskt under pandemin. Läkare Utan Gränser släppte nyligen en rapport som visar att närmare en tredjedel av patienterna vi tog emot mellan april och juli i år behövde psykiatrisk vård och 15 procent hade så allvarliga besvär att de behövde läggas in på sjukhus akut.
Migrantarbetare har länge diskriminerats i Libanon och haft mycket dålig tillgång till sjukvård och psykologiskt stöd. De flesta av våra patienter är kvinnor under 30 år och många av dem berättar om åratal av tvångsarbete, trakasserier samt fysiskt och sexuellt våld. Den situation som pandemin och restriktionerna fört med sig har gjort dem ännu mer sårbara.
Situationen i Libanon är inte unik. Läkare Utan Gränsers team i länder som El Salvador, Palestina och Grekland rapporterar om en liknande utveckling. Det är platser där vi arbetat intensivt med psykologiskt stöd redan före pandemin. Platser där våld och utsatthet gjort att antalet traumatiserade personer är många.
På Lesbos blev över 12 000 flyktingar och migranter av med sina hem efter att Morialägret brann ned den 8 september. Läkare Utan Gränser slog redan för två år sedan larm om en mycket oroande utveckling när det gäller den psykiska hälsan bland människor i lägret – vart fjärde barn vi tog emot vid vår klinik i Morialägret på Lesbos hade skadat sig självt, försökt begå självmord eller övervägt att göra det. Situationen för flyktingarna och migranterna på den grekiska ön har sedan dess förvärrats konstant, och behovet av psykologiskt stöd är enormt. För två månader sedan kom en desperat pappa till vår klinik med sin nioåriga son. Pappan berättade att sonen vaknar skrikande av sina mardrömmar varje natt, och att han nu börjat bära kniv för att känna sig säker. Människorna på Lesbos vet nu inte vad som är nästa steg för dem, det lilla uns av trygghet som lägret kunde erbjuda dem är borta.
Covid-19 innebär enorma utmaningar när det gäller människors hälsa. Ändå vet vi sedan tidigare epidemier och sjukdomsutbrott att det i slutändan ofta är andra sjukdomar eller allvarliga hälsotillstånd som skördar flest liv. Anledningen är att tillgången till vård försämras när en stor del av resurserna går till det pågående utbrottet, och att människor inte vågar söka vård på grund av smittorisk eller stigma. Det här är en trend som epidemiologer förutspår även för coronapandemin.
En av dessa sekundära effekter av coronapandemin kommer med stor sannolikhet att vara ökad psykisk ohälsa. I dag, på Världsdagen för psykisk hälsa, vill Läkare Utan Gränser därför rikta uppmärksamheten mot behovet av fler insatser för att motverka psykisk ohälsa, och att den ökande psykiska ohälsan bland de mest sårbara uppmärksammas som den allvarliga hälsokris det är fråga om.
Vi vill se:
- Att insatser för att motverka psykisk ohälsa får en mer central roll i både det humanitära biståndet och hälsobiståndet.
- Ökat fokus på psykologiskt stöd till sårbara grupper som ofta utestängs från vård, som flyktingar, migranter och hemlösa. Även anställda inom sjukvården måste få bättre stöd, eftersom de sedan pandemin bröt ut har arbetat under enorm press. Riktade psykologiska insatser till sjukvårdsanställda i krisdrabbade länder kan vara avgörande för att personalen ska orka fortsätta arbeta under pandemin.
- Förenklad tillgång till psykologiskt stöd. I många länder vågar människor inte söka psykologiskt stöd av rädsla för att andra ska få reda på att de mår dåligt. På vissa håll har nedstängningar eller restriktioner i kollektivtrafiken gjort att de inte kan ta sig till en vårdcentral. Att erbjuda psykologiskt stöd via telefonlinjer eller digitala videomöten har blivit allt viktigare i spåren av pandemin. Men de flesta innovativa digitala lösningar är fortfarande bara tillgängliga i den rikare delen av världen.
- Utbildningsinsatser för att öka expertisen kring psykisk ohälsa hos sjukvårdsanställda i krisdrabbade länder. I många länder där vi arbetar är kompetens kring psykisk ohälsa en bristvara. När Läkare Utan Gränser för några år sedan startade ett psykiatriskt projekt i Liberia, vars sjukvårdssystem slogs i spillror under ebolaepidemin, fanns det i hela landet enbart en psykiatriker och en psykiatrisk klinik.
- Satsningar på informationsspridning kring psykisk hälsa. Det ökar kunskapen om vad psykisk ohälsa är och vilka symptom man ska vara uppmärksam på hos sig själv eller anhöriga, vilket är avgörande både för att bryta stigma och för att få fler människor att söka hjälp.
Det är avgörande att världssamfundet ser till att satsningarna för att få bukt med coronapandemin matchas av insatser för att motverka den psykiska ohälsan som riskerar att följa i pandemins spår. Sverige, som är en viktig aktör inom global hälsa och som uttryckt vikten av att internationella insatser inte har ett ensidigt fokus på covid-19, kan genom de många hälsonätverk man ingår i inspirera andra att göra mer. Annars är risken överhängande att den här tysta krisen bara fortsätter att växa – även den dagen när den ursprungliga pandemin är över.
Peter Moberger, ordförande Läkare Utan Gränser Sverige
Mia Hector, psykolog och nyligen hemkommen från Läkare Utan Gränsers projekt på Lesbos
Den här texten publicerades som en debattartikel i Dagens Medicin 9 oktober, 2020.
