Sjukhuset är tomt och kusligt tyst

– Att komma hit kändes som att falla ner i ett svart hål, säger läkaren Louis-Marie Sabio som tidigare jobbade för Läkare Utan Gränser men som sa upp sig i början av 2023 för att ta över ansvaret för det offentliga sjukhuset i Bakouma.

– Innan jag kom hit hade det inte funnits någon läkare på det här sjukhuset på tolv år, förklarar han. Och ”sjukhus” är förresten en generös tolkning. Det finns ingen elektricitet, inga ambulanser. Sängarna har inga madrasser. När jag kom hit fanns det inte ens en termometer, ingen blodtrycksmätare. Apoteket var tomt.

Trots att sjukhus som det i Bakouma ska kunna bistå med mer avancerad sjukvård än vårdcentralerna så tvingas Louis-Marie Sabio kämpa för att ge sina patienter även den enklaste sjukvård. Sjukhuset är tomt och kusligt tyst. Färre än tio patienter befinner sig i den stora byggnaden. Hönor springer runt i korridorerna. Förutom Läkare Utan Gränsers stöd med vaccinationer och remisser får sjukhuset ingen extern hjälp. Tyvärr räcker det inte med Louis-Marie Sabios välvilja för att läka sår och bota sjukdomar. Det krävs materiella resurser.

– Bristen på tekniska resurser gör att vi egentligen inte möter grundkraven för att kalla oss ett sjukhus. Att vi inte har någon elektricitet gör att vi inte kan göra ultraljud eller röntga patienter. När patienter behöver läkemedel kan vi inget annat göra än att skicka dem till den lokala marknaden och hoppas att de hittar den medicin de behöver där, säger Louis-Marie Sabio.

”Vi känner oss ofta ensamma”

Läkare Utan Gränser har nästan 2 800 medarbetare – de flesta lokalt anställda – i Centralafrikanska republiken. Insatsen är en av våra största i världen.

I Mbomou, runt Bangassou, har vi arbetat sedan våldsamheter bröt ut 2013–2014. I dag stödjer vi 15 vårdinrättningar med bland annat medicinsk utrustning, vaccinationer och läkemedel. Vi håller också i utbildningar och remitterar patienter i kritiskt tillstånd till sjukhuset i Bangassou.

– Vårt mål är att stärka tillgången till sjukvård och bidra till att minska dödligheten i området, förklarar Pelé Kotho-Gawe, ansvarig sjuksköterska för våra mobila kliniker.

Men vi är inte, och kan inte vara, överallt. Därför är behoven långt ifrån mötta. Få humanitära organisationer är aktiva i området trots att våldet avtagit de senaste åren och säkerhetsläget förbättrats. Hälsokrisen, som förvärras av det svåra ekonomiska läget och av att vårdinrättningar har brist på el och vatten, kan inte lösas av enbart Läkare Utan Gränser. 

– Förutsättningarna gör att vårt arbete känns oändligt, säger Pelé Kotho-Gawe. Vi kan vårda barn som drabbats av diarré, men om ingen borrar nya brunnar med rent vatten kommer problemet med diarré att kvarstå. Samma sak gäller malaria: vi besöker kliniker där 90 procent av malariatesterna är positiva, och vi ger kostnadsfri vård till barnen, men ingen i området jobbar med förebyggande åtgärder som att distribuera myggnät. Ibland stöter vi på andra organisationer men inte ofta, så vi känner oss ensamma i vårt arbete. Vi kan inte hantera allt själva.

Det sista hoppet

Det sista hoppet. Så kan man beskriva sjukhuset i Bangassou. Här hanteras kritiska fall som ingen annan vårdinrättning i närheten kan ta emot. Dag och natt anländer patienterna till sjukhuset. Ibland har de rest hundratals kilometer, med motorcykel, genom svår terräng, för att få tillgång till behandling eller livsviktiga läkemedel.

Fyraåriga Guy med typ 1-diabetes befann sig i koma när han och hans familj anlände till sjukhuset. Eftersom sjukhuset där de bor inte hade något insulin var de tvungna att ta sig de tio milen till Bangassou för att rädda sin son.

Nyfödda René blev för tredje gången inlagd på sjukhusets intensivvårdsavdelning för att behandlas mot akut undernäring.

20-åriga Fanny hänvisades till sjukhuset från Bakouma av läkaren Louis-Marie Sabio som inte hade de mediciner eller den utrustning som krävdes för att behandla hennes sår på ryggen. 13 mils resa hade hon till Bangassou.

– Under normala omständigheter ska patienter som Fanny kunna få vård på sjukhuset där jag jobbar, säger Louis-Marie Sabio. Men allting saknas ju där. Här om dagen blev jag tvungen att skicka en bebis till Bangassou med motorcykel för att vi inte har några ambulanser. Vi lyckades inte stabilisera honom och han dog några kilometer härifrån, på motorcykeln.

Var är alla?

– Hälsoläget i Centralafrikanska republiken är chockerande, men jag är nästan lika chockad över bristen på internationell uppmärksamhet, säger Réne Colgo som är ansvarig för våra insatser i landet.

– Trots den enorma humanitära krisen vet omvärlden väldigt lite om den. Det humanitära stödet till landet täcker inte behoven och säkerhetsläget och logistiska hinder gör att humanitära organisationer inte alltid finns på plats där behoven är störst. Mycket mer behöver göras för att stötta människorna. Var är alla? Vi kan inte och ska inte vänja oss vid att se Centralafrikanska republiken i topp på alla listor över de värsta humanitära kriserna.