Stunder
Tiden rusar på, dagar läggs till varandra – det går i ett rasande tempo! Med massor av bollar i luften tar jag mig igenom ”småsaker” till obegripligt komplexa lägen.
Från den trasiga blodtrycksmanschetten, den arga receptionisten, till kvinnan som av sin man inte tillåts stanna på vår klinik, trots att hon inte kommer överleva utan vård – och vår maktlöshet och frustration över det.
Det är inte så lång tid kvar på mitt uppdrag här nu, det är en dubbel känsla – och jag känner igen den från tidigare uppdrag. Men än så länge håller jag avskedet ifrån mig och koncentrerar mig på uppgiften.
Ibland, när jag bara vill få vara en stund, har jag kommit på att gå ut och sätta mig hos de äldre kvinnorna, de som sitter utanför och väntar på dem som är inskrivna och ska föda. Det är jätteskönt.
Har jag dessutom turen att ha någon med mig som kan översätta från dari, eller pashtu, till engelska – ja, då njuter jag av en pratstund med dessa, oftast helt underbara, damer.
Och de verkar tycka att det är fantastiskt roligt när jag sätter mig en stund hos dem.
