För ett år sedan eskalerade situationen i Sudan till ett fullskaligt krig. I dag befinner sig miljontals människor på flykt. De humanitära insatserna är endast en droppe i havet sett till behoven. Läkare Utan Gränsers läkare Ahmed Omar Al-Jak ser tillbaka på ett år av krig.
Jag heter Dr. Ahmed Omar Al-Jak, och under de senaste två åren har jag arbetat som allmänläkare för Läkare Utan Gränser i Sudan. När kriget bröt ut i april 2023 befann jag mig i staden Wad Madani.
Vi följde utvecklingen via nyheterna, såg strömmar av människor som tog sig från Khartoum till Wad Madani. Vi satte upp kliniker i flyktinglägren och erbjöd den medicinska hjälp vi kunde. Men när vi bevittnade utmattningen ingraverad i ansiktena på de som flytt insåg vi att deras behov sträckte sig bortom fysisk behandling. De behövde också psykologiskt stöd.
Vi blev en livlina…
I sju månader arbetade vi outtröttligt i dessa läger, behandlade undernäring, mässling, kolera, andra sjukdomar och tillhandahöll psykologiska konsultationer. Vi blev en livlina för människorna tills dess att konflikten eskalerade och tvingade oss ut ur lägren.
I ett desperat försök att fortsätta vårt arbete försökte vi arbeta från Wad Madani-sjukhuset, men bristen på ström, vatten och säkra förhållanden gjorde det omöjligt.
Resan till Wad Madani hade varit tuff för de som flytt stridigheterna i Khartoum. Vissa anlände med vagnar, andra på åsnors ryggar. Många hade vandrat i fem dagar utan mat. De anlände i ett tillstånd av total utmattning. Sjukdomar spreds, och förnödenheterna minskade.
Våra mobila kliniker fylldes med patienter. Varje dag väntade över två hundra människor på oss. Trots den intensiva pressen fortsatte vi med att sortera patienter från de allvarligaste fallen till förkylningar. Akuta fall skickades vidare till lokala sjukhus, resten kunde vi behandla på plats.
Det är brist på allt
När stridigheterna spreds sig till Wad Madani trotsade vi ljudet av explosioner för att assistera sjukhusteamet. Men när striderna närmade sig sjukhusområdet var vi tvungna att evakuera patienterna och återvända till vårt boende.
Vi förhördes av beväpnade män, vårt boende söktes igenom och våra fordon togs under pistolhot. Nästa dag evakuerades delar av teamet till andra regioner, medan några av oss åkte till Bashair-sjukhuset i Khartoum för att fortsätta vårt arbete där.
Idag är vår största utmaning bristen på medicinska förnödenheter. Vi har slut på kirurgisk utrustning, och kommer att bli tvungna att stoppa allt arbete om inte leveranser anländer.
Genom allt detta tog jag en personlig risk, jag bestämde mig för att stanna medan min familj begav sig till Sennar. Beslutet att fortsätta, trots skottlossning och fara, var en kamp, men jag litar på Gud och valde att hjälpa andra.
Trots mörkret kvarstår hoppet
Jag befinner mig fortfarande i Khartoum. Här är ljudet av kulor och bomber ständigt närvarande, från det att jag vaknar till dess att jag somnar. Jag har inte sett min familj på fyra månader, de befinner sig nu i säkerhet i Saudiarabien. Jag saknar dem djupt, men jag vet att jag har en plikt mot mitt land och dess invånare.
Varje dag möter jag människor som påminner mig om vikten av mitt arbete. Jag minns en mamma från ett läger i Wad Madani, hennes ansikte lyste upp när hon träffade mig igen i Khartoum eftersom jag brukade besöka dem i lägret. Glädjen var kortvarig när hon berättade att en funktionshindrad man som jag brukade titta till hade dött av en skottskada. Det var ett hårt slag.
Före kriget var livet normalt. Jag gick till sjukhuset, hjälpte patienter och återvände sedan hem till min familj. Nu ligger min stad i ruiner, min familj befinner sig i ett annat land, och känslan av rädsla är genomträngande.
Trots dessa mörka tider kvarstår mitt hopp. Jag längtar efter den dag då kriget kommer att ta slut, fred kommer att råda, och vi kan arbeta för att bygga upp vårt land.
