DEBATT | Natten till 3 oktober gjorde 12 av våra kollegor sitt sista nattskift på sjukhuset i Kunduz. De dog tillsammans med tio patienter under ett bombanfall som varade i över en timme. Anfallet utfördes av Natoledda koalitionsstyrkor.
När bomberna började falla befann sig 185 människor på sjukhuset; 105 patienter med anhöriga, 80 hjälparbetare. Sjukhuset bombades om och om igen. Med precision. Samtliga bomber träffade sjukhusets huvudbyggnad som innehöll operationssal och intensivvårdsavdelning.
Dessa bomber föll trots att Läkare Utan Gränser meddelat de exakta GPS-koordinaterna till både Kabul och Washington. De fortsatte falla trots att vi under pågående attack meddelade militära myndigheter att de var i färd med att bomba ett fullt fungerande sjukhus.
Angreppet fortsatte i ytterligare en halvtimme. Patienter brändes till döds i sina sängar.
Bomberna dödade 22 människor. De bland personalen som överlevde gjorde sitt yttersta för att vårda de skadade. Operationssalen var förstörd. En av våra läkare dog på ett skrivbord på kontoret medan hans kollegor kämpade för att rädda hans liv.
Elden hade knappt slocknat förrän afghanska och amerikanska myndigheter började avfyra den ena motsägelsefulla förklaringen efter den andra: Först var det ”oavsiktliga skador på civila mål”. Sedan ett ”misstag”. Sedan försökte man rättfärdiga attacken med att talibanerna hade gömt sig på sjukhuset. Därefter sade man att amerikanska styrkor blivit ombedda att utföra attacken. För att så återigen hävda att det var ett ”misstag”.
USA:s president har bett om ursäkt. Men en ursäkt fritar inte från ansvar.
Oavsett varför dessa män, kvinnor och barn dödades är en sak väldigt tydlig. Enligt Genèvekonventionerna är det förbjudet att angripa fungerande sjukhus. Det är förbjudet att betrakta obeväpnade patienter som stridande fiender. Det är förbjudet att stjäla denna sista rest av värdighet från dem som är fångade i en omänsklig konflikt. Om man bryter mot detta bryter man också mot de internationellt erkända reglerna för krig.
Men detta är precis vad som har hänt i Kunduz. Omkring en miljon människor står nu utan tillgång till akutsjukvård, och de lever mitt i en krigszon.
USA, Nato och Afghanistan har inlett egna utredningar av händelsen. Vi anser att det inte är tillräckligt. Det här var inte bara en attack på ett sjukhus i Afghanistan, det är en attack mot Genèvekonventionerna och ett regelrätt övergrepp på humanitära grundprinciper – det viktigaste verktyg som finns för alla aktörer som försöker rädda liv i kriser och konflikter.
För att vi ska förstå vad som hände och varför kräver Läkare Utan Gränser en oberoende utredning av händelsen. Vi välkomnar det faktum att Internationella kommissionen för undersökande av fakta (IHFFC) har aktiverats – för första gången i historien. Detta instrument ingår i första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna och är det enda permanenta organ som specifikt har till uppgift att undersöka brott mot internationell humanitär rätt.
Men detta är bara ett första steg. För att kunna inleda en undersökning om vad som egentligen hände måste även Washington och Kabul ge sitt samtycke till kommissionens arbete.
Läkare Utan Gränser måste få veta om krigets lagar har förändrats. Det handlar inte bara om Kunduz utan om säkerheten för våra patienter och medarbetare på sjukhus vid alla världens frontlinjer. För att detta ska ske räcker det inte med de pågående interna utredningarna av några av parterna i konflikten. Från våra team på plats i Afghanistan hör vi redan rapporter om en generell brist på transparens och förberedelser vilket gör det ännu svårare för oss att bistå våra patienter och våra medarbetare. En oberoende granskning av händelseförloppet, med fokus på fakta, omständigheter och avsikt, är avgörande.
Sverige var det första land som undertecknade skapandet av IHFFC och vill gärna kalla sig för en humanitär stormakt. Men att vara en humanitär stormakt är inte enbart liktydigt med att ge mycket pengar till olika FN-organ. Det betyder också att man står upp för internationell humanitär rätt och humanitära principer. Nu kräver vi att Sverige visar detta i konkret handling genom att sätta press på i första hand USA att låta IHFFC utreda händelsen.
USA har erbjudit sig att betala för återuppbyggnaden av vårt till stora delar förstörda sjukhus i Kunduz. Vi har aldrig tidigare tagit emot pengar från någon stat för vårt arbete i Afghanistan. Vi kommer inte att göra det nu heller. Det skulle underminera våra grundläggande principer om neutralitet och opartiskhet. Det är inte heller pengar vi behöver nu. Vi behöver bevis för att världens regeringar tar Genèvekonventionerna på allvar.
Vi står inför en internationell straffrihetskultur där stridande parter tillsynes kan trampa på Genève-konventionerna utan något som helst rättsligt efterspel. Vi måste värna om ett minimum av mänsklighet i krig.
Sverige, var nu en sann humanitär stormakt. Kliv fram och ta strid för Genèvekonventionerna!
Mari Mörth
Generalsekreterare
Katrin Kisswani
Ordförande
Artikeln publicerades på SvD.se den 18 oktober 2015
