Hoppa till huvudinnehåll

Till Zimbabwe

Publicerad 23 december 2014
En hivpositiv mamma med sin baby i Epworth, Harare.
Foto: Brendan Bannon
En hivpositiv mamma med sin baby. Tack vare att mamman var inskriven i Läkare Utan Gränsers hiv-program och fick hivläkemedel undvek barnet att smittas.

Jag kan inte förstå att jag har en sådan här tur! Av alla platser som jag skulle ha kunnat åka till så hamnar jag i Zimbabwe, för att jobba med ungdomar som lever med hiv/aids. Ödet?

Innan jag lämnade Sverige var jag osäker på om det här verkligen var rätt beslut. Jag hade just upptäckt vad jag ville göra med mitt liv och Läkare Utan Gränsers livsstil (att hoppa från land till land, jobba i akutsituationer och hantera adrenalin och stress) var inte en del av det. Jag ville hitta inre frid och bli psykoterapeut.

Medan jag väntade på att få åka ut på mitt uppdrag jobbade jag på ett sjukhus på landsbygden i norra Sverige. Jag hade börjat boka in patienter under mina kvällspass, de som behövde lite extra tid. Det ledde till några intensiva möten som berörde mig väldigt mycket och förstärkte känslan av att jag hade haft rätt. Det var här jag hörde hemma. Jag hade samtidigt börjat besöka Buddhistcentret i Köpenhamn där de erbjuder en blandning av terapi, mindfulness och buddhism. Det hade också gjort stor inverkan på mig, och stärkt mig i min övertygelse om att jag var på rätt väg.

Sedan hamnade jag i Zimbabwe på en hivklinik med 960 patienter under 20 år, där jag fick rollen som kontaktperson för barn och ungdomar med hiv. 960 patienter låter mycket, men eftersom sjuksköterskorna har mest kontakt med patienterna kände jag mig ganska överflödig till en början. Jag läste en blogg som en vän skrev, om hur hon jobbade i Sydsudan och räddade liv varje dag, och kände att jag hade haft otur som hamnat här.

Men sedan började jag engagera mig i en stödgrupp för hivpositiva ungdomar. De lever med en sjukdom som är fullt möjlig att förebygga - med rätt medicin och information överförs i princip aldrig sjukdomen från mödrar till barn under förlossningen, till exempel. Men jag hade nog aldrig träffat en mer utsatt grupp av människor. Många av de här ungdomarna var föräldralösa och hade utsatts från stigmatisering både från sin familj och sina lokalsamhällen. En del var också allvarligt påverkade av sjukdomen. De ungdomarna var kortväxta, smala och hade allvarliga och synliga hudsjukdomar.

Med puberteten kommer drömmar om en partner, barn och familj. De kanske hamnar i en relation utan att veta hur och när de ska berätta för sin partner, eftersom de alltid riskerar att bli bortstötta. Idag hade vi en fokusgruppsdiskussion där en nitton år gammal tjej berättade att hon hade en pojkvän som hon indirekt hade berättat om sin hiv för.

– Jag frågade honom om han skulle lämna en tjej om hon var hivpositiv, och han sa nej. Men han ville inte att jag skulle ta mina tabletter, så jag slutade att ta dem. Jag gick ner i vikt och blev smalare och smalare. I slutändan blev jag sjuk och förstod att jag behövde göra ett val mellan livet och kärleken. Jag valde livet.

Det kan vara svårt att säga som det är. När folk får reda på att någon har hiv, antingen av misstag eller att någon berättar rakt upp och ner, förlorar de alla sina vänner. Ingen vill dela mat med dem och ingen vill röra dem.

– Mina vänner undrade alltid varför jag åt mina piller. Jag visste inte och det sa jag också till dem. När jag fick reda på att jag hade hiv berättade jag det för alla mina vänner. Alla slutade att leka med mig. Det var väldigt smärtsamt, berättar en fjortonårig tjej.

En 19-åring man säger:

– Jag berättade för min lärare. Då sa han åt alla att sluta dela mat med mig, röra mig eller komma nära mig. Jag blev kraftigt påhoppad och någon spred till och med ett rykte om att jag kunde infektera folk genom ren illvilja. Jag tvingades byta skola till slut.

Det värsta var dock den diskriminering som ungdomarna utsattes för i sina hem. En 20-åring berättar:

– Jag råkade höra min faster klaga inför en granne på att jag åt för mycket mat. Grannen sa att det bara var en fas. Jag fortsatte att tänka på det där, att det var en fas. Det var som om hon väntade på att jag skulle dö.

En annan person berättade om ett tillfälle när hans släktingar redan gjorde i ordning hans grav.

Det är en etablerad uppfattning att barn med hiv inte lever länge, och vissa barn upplever det som att andra hoppas att de ska dö. En oförsiktig kommentar av en släkting kan ibland vara tillräckligt för att en tonåring ska sluta ta sin medicin. Å andra sidan kan en stödjande kommentar vända saken åt andra hållet.

– Jag hade slutat ta mina piller och blev bara smalare och smalare. En av sjuksköterskorna på kliniken pratade med mig. Han sa att han ville se mig växa upp och utvecklas. Att jag hade så mycket att ge. Bara att ha en person som bryr sig förändrade allt, berättar en 24-årig kvinna.

En sak som verkligen chockade mig var att många av deltagarna beskrev diskriminering och mobbning inom stödgruppen. Tydligen bjöd några av barnen in andra barn som inte var hivpositiva och de spred sedan informationen ute i byarna. Andra barn trakasserade barnen fysiskt och ibland hotades de för att inte fortsätta komma till stödgruppen. Trots detta beskrev de flesta stödgruppen som något positivt, något som fyllde dem med hopp och en känsla av gemenskap.

Vissa visade också på ett otroligt mod. Två 19-åriga kvinnor berättade om hur de tagit diskussioner och kämpat mot stigmatisering samtidigt som de riskerade att bli upptäckta. De hade stått på sin skolgård med t-shirts med texten ”Hiv smittar inte genom kroppskontakt”. Flera personer hade kommit fram och diskuterat med dem. En hade frågat:

– Men om du skulle dejta en person och får reda på att han levde med hiv, hade du fortfarande kunnat tänka dig att gifta dig med honom då?

En av kvinnorna hade sagt ja, varpå svaret blivit:

– Du är en farlig människa. Du måste vara infekterad. Jag kommer inte att prata med dig mer.

Det var så många historier som berättades, och jag kände verkligen hur viktigt det var för dem att dela med sig till varandra. Tråkigt nog så finns det för få tillfällen för den sortens aktiviteter i det här projektet. Förhoppningsvis kan vi ändra på det. Läkare Utan Gränser vill fokusera på barn och ungdomar under 2015 och jag och projektets psykolog har gemensamt lagt fram ett förslag för hur vi ska utveckla sjukvården. Vi har tillbringat många timmar med att utforma en ambitiös projektplan. Även om jag inte är säker på att den kommer att vara genomförbar antar jag att alla små framsteg är värda någonting.

Jag gillar i alla fall att jobba med barnen. De är verkligen supercoola.