Timme för timme där bomber faller

Klockan 05: Jag vaknar till av böneutropet och inser att jag missat min chans att äta frukost. Det är Ramadan. Jag vänder mig i sängen och somnar om.

Klockan 06: Jag vaknar igen, denna gång av att generatorn slås på. Det innebär att el och värme är tillbaka efter det nattliga uppehållet. Jag duschar, klär pa mig, kollar att mina telefoner är laddade, packar min laptop i ryggsäcken och stoppar pass och id-kort i bröstfickan på Läkare Utan Gränser-västen.

Klockan 07: Jag åker med Läkare Utan Gränsers bil till en av vara två kliniker. Barnmorskan D, sjuksköterskan A och psykologen A är också med. Jag får lite pepp från dem inför ett svårt samtal och bjuder i gengäld på ett lyssnade öra till en av dem som har det jobbigt med familjens reaktioner på oroligheterna här.

Klockan 08: Jag anländer till kliniken. Det är tomt i kafferummet på grund av Ramadan. Jag saknar det kardemummadoftande kaffet och morgonens samvaro. Jag tar ett varv runt kliniken, följer upp några patientärenden från igår och diskuterar morgondagens klinikmöte med chefssjuksköterskan.

Klockan 09: Nu har patienterna börjat droppa in och min telefon börjar ringa. Mina läkare hör av sig om knepiga fall och om patienter som behöver remitteras till sjukhus. Jag träffar patienterna tillsammans med dem på kliniken där jag är och stöttar per telefon när det gäller patienter på vår andra klinik.

Klockan 10: Det är dags för det svåra samtalet med en av mina läkare som har uppträtt otrevligt. Jag försöker ge honom lugn och tydlig feedback men han blir bara argare. Jag blir osäker. Har jag  fallit i en grop av kulturell missuppfattning? Jag ber honom diskutera med en kollega som han litar på och sedan återkomma till mig. Vi ses igen efter en halvtimme och reder ut problemet.

Klockan 11: En av våra patienter kommer och berättar att han har haft bröstsmärtor på morgonen men mår bra nu. EKG visar tecken på syrebrist. Vi tar ett blodprov och ordnar en chaufför som kör provet till ett lab i närheten för analys. Patienten får vänta i vårt obervationrum medan mottagningsverksamheten pågår.

Klockan 12: Barnmorskorna ropar från mödravårdens väntrum. En kvinna har ett pågående epilepstiskt anfall. Jag ordinerar läkemedel och leder omhändertagandet. Efter 10 evighetslånga minuter vaknar hon till. Hon är gravid i vecka 32 och fastar för Ramadan. Hon berättar att hon har haft upprepade anfall de senaste två veckorna trots medicinering. Jag rekommenderar henne att bryta fastan av medicinska skäl, men erbjuder som alternativ att ge henne dropp.

Klockan 13: Provsvaren har kommit för patienten med bröstsmärta. De tyder på en stor hjärtinfarkt. Jag ber en sjuksköterska ordna plats på sjukhus och vår läkare att gå igenom med patienten vad vi kan hjälpa honom att betala för. Patienten tvekar. Han vill inte åka till sjukhus. Vi ber honom kontakta sin familj. 

Klockan 14: Jag har teamsmöte med min chef och går igenom våra resultat avseende att remittera stabila patienter till vårdcentraler. På vår ena klinik når vi inte våra mål. Jag presenterar en handlingsplan. Chefen ställer frågor och vi gör en del justeringar. Familjen till patienten med hjärtinfarkt har kommit. De har bestämt sig för att ta honom till Syrien för vård och lämnar kliniken.

Klockan 15: Jag sätter mig i bilen för att åka till kontoret där vi ska ha ett teamsmöte för en händelseanalys av en incident förra veckan. Patienten ifråga led ingen skada - men rutiner följdes inte och kommunikationen brast. Strax innan vi har kommit till kontoret får vi besked om att det är flyganfall i området och att vi ska bege oss till gästhuset.

Klockan 16: Jag pratar med chefssjuksköterskan som ska vara med i händelseanalysen. Vi bedömer att oron på kliniken är för stor för att kunna genomföra mötet. Tio minuter senare meddelar våra säkerhetsansvariga att alla medarbetare från klinikerna får åka hem till sina familjer. Patienterna har redan lämnat kliniken.

Klockan 17: Vi har lektion i arabiska på gästhuset. Efter att ha förvissat mig om att läget på klinikerna är under kontroll och ingen medarbetare direkt drabbad, ägnar jag en timme åt att böja arabiska verb och läsa högt ur en berättelse om en burfågel som lever ett gott liv med mat och dryck - men längtar efter frihet.

Klockan 18: Medan vi får information om säkerhetsläget, släpps ytterligare bomber i närheten. Jag kommer inte att kunna ta min kvällspromenad i den vackra staden idag. Vi samlas i matsalen och bryter fastan med det som kocken har ställt fram: linssoppa, fatouch sallad, kibbe, ris och tunnbröd.

Klockan 19: Telefonen är full av varma och vänliga meddelande från mina nationella medarbetare. Jag är rörd. Mitt i sin oro för att ett fullskaligt krig ska bryta ut, undrar de hur jag mår. Jag är förtvivlad över allt som de måste leva med och försöker formulera tröst och medkänsla i mina svar.

Klockan 20: Kvällen är lugn men jag märker att jag är överkänslig för ljud. Jag bor i samma lägenhet som projektchefen och håller ett öga på hans dörr. Jag vet att det första som händer när säkerheten är hotad är att han har möte med logistikchefen. Så länge ingen går in eller ut ur rummet känner jag mig trygg. Jag ringer hem till familjen.

Klockan 21: Jag rullar ut min yogamatta, tänder min oljelykta, sätter på musik och kör ett yogapass. Psykologen som förra veckan gav oss krisstöd förklarade att alla kroppsliga reaktioner på stress innebär att man kryper ihop. Att sträcka ut signalerar lugn och kontroll. 

Klockan 22: Säkerhetsinformationen har fortsatt kontinuerligt under kvällen och vi får nu instruktioner om att inte lämna gästhuset imorgon förrän vi har fått klartecken. Jag kollar innehållet i min evakueringsväska innan jag kryper ned i sängen. Jag läser Kahlil Gibran’s The Prophet innan jag släcker lampan och önskar mig inget annat än att få vakna till en vanlig arbetsdag.