I maj förra året dödades fler än 250 människor och uppemot 2 000 skadades i attacker mot Gaza, Palestina. Ett år senare lever invånarna fortfarande med såren och de svåra minnena av händelserna.
Det var mellan 10 och 21 maj förra året som 256 människor, bland dem 66 barn, dödades i upprepade flygattacker och beskjutningar mot Gazaremsan. Omkring 2 000 palestinier skadades, bland dem var fler än 600 barn och 400 kvinnor, där flera förlorade lemmar eller synen. I Israel dödades 13 människor och 700 skadades till följd av raketer som avfyrades från Gazaremsan. Den 21 maj trädde en vapenvila förmedlad av Egypten i kraft och bombningarna upphörde.
Av de två miljoner palestinier som bor i Gaza är över 40 procent 14 år eller yngre. Dessa barn har levt sina liv under israelisk blockad, överlevt tre stora offensiver och upplevt upprepade och pågående trauman. Ett år efter den senaste offensiven känner sig palestinier på Gazaremsan mer osäkra än någonsin.
Dessa vittnesmål visar den långvariga effekten av förra årets händelser, vare sig det var genom fysisk skada eller psykiskt trauma.
Ahmad*
Pappa till fyra barn i åldrarna arton till tre år.
Jag skadades den första dagen av bombningarna. Jag var hemma när vårt hus träffades. Vi visste inte om det var en bomb eller om något i huset hade exploderat. Vi hörde bara ett högt ljud. Sedan såg jag min hand hänga från min arm.
Explosionen var så kraftig att även grannarna skadades. Deras nioåriga son var utanför. Han skadades i ögonen och kommer aldrig mer att kunna se igen. Han lekte bara utomhus.
Ambulanserna kunde inte ta sig fram eftersom bomberna föll överallt. Jag satte mig i en bil med fyra andra skadade. En av dem var en annan grannes barn. Hon dog i sin pappas knä på väg till sjukhuset.
Jag nådde sjukhuset och efter en vecka remitterades jag vidare till Läkare Utan Gränser på al Awda-sjukhuset. Jag genomgick åtta olika operationer och min hand amputerades.
Min familj mådde väldigt dåligt psykiskt och höga ljud får fortfarande mina två yngsta barn att gråta. Min mamma var den som led mest. Hon fick ett nervöst sammanbrott och hon kan fortfarande inte prata om det utan att få en panikattack.
Det som gör mest ont är att jag inte kan försörja min familj. Jag arbetade som chaufför, men nu kan jag inte köra bil med bara en hand. Jag försörjde inte bara min fru och mina barn, utan också mina föräldrar.
Det var meningen att jag skulle få en handprotes, men på grund av blockaden har jag ingen aning om när det kommer att ske.
Ibland frågar jag mig själv varför jag överlevde. Ibland önskar jag att jag hade dött med de andra, så att jag äntligen kunde lämna Gaza. Döden är den enda utvägen.
Ashraf*
Pappa till två barn och arbetar för Läkare Utan Gränser.
Bomberna hade aldrig tidigare varit så nära oss. Mina barn var rädda och skrek. Inget vi sa kunde lugna dem. Jag försökte säga att det var fyrverkerier, men min dotter kunde se att jag ljög.
Jag tror att min största rädsla var att förlora min familj. Både jag och min fru är sjukvårdsanställda och vi turades om att åka till sjukhuset och stanna hos barnen. När jag var på sjukhuset var jag ständigt orolig för att min telefon skulle ringa och att någon skulle berätta för mig att min familj var död.
Läkare Utan Gränsers ambulanser kunde inte ta sig fram. Vi var tvungna att få skjuts med kollegor utan någon garanti för att vi skulle komma fram säkert till sjukhuset. Inte ens sjukhuset var säkert. Medan vi var i operationssalen föll bomberna runt oss. Vi var rädda för att sjukhuset skulle träffas.
Det var ett regn av missiler, ett ösregn. Bomber varje sekund, överallt. På vägen till sjukhuset kunde vi se totalförstörda byggnader och kroppar på gatorna. I många av dessa byggnader bodde familjer.
Det fanns inte tillräckligt med blod till blodtransfusioner och vi hade inte tillräckligt med plats på intensivvårdsavdelningen. Vi kunde helt enkelt inte vårda så många människor samtidigt. Vi fokuserade på att rädda så många liv som vi kunde på plats.
Min dotter brukade älska att gå till stranden. Innan maj förra året ville hon åka dit varje dag. Men sen såg vi stranden bombas från vårt fönster. Det tog henne flera månader att be mig att ta henne till stranden igen. Hon är bara tre år gammal men hon kan redan berätta hur en missil låter. Det är deras barndom – men det är inte en sund barndom.
* Namnen är ändrade.
