17-åriga Abdul* från Etiopien bor i Belgiens huvudstad Bryssel och drömmer om att bli författare. För en stund fick han i stället verka som fotograf, tillsammans med jämngamla Daniel* från Eritrea. Med hjälp av en engångskamera fick de skildra sina berättelser, om flykt, våld, familj och det nya livet i Bryssel. Från sitt eget perspektiv, och utan filter.
Abduls första foto visar en kropp, hans egen rygg med ett stort ärr.
– Det här hände i Libyen. Jag flydde från Etiopien till Sudan. Därifrån ville jag ta mig till Egypten men smugglare fick tag på mig och tog mig till Libyen i stället. Ärret fick jag när smugglarna slog mig med en pinne för att jag inte hade tillräckligt med pengar för att kunna betala dem.
Daniel har fotat av halsbandet med ett kors som han alltid har runt halsen.
– Det betyder mycket för mig. Under flykten tvingades jag ta av mig mitt kors. Men när jag räddades ute på havet mellan Libyen och Italien gav en hjälparbetare mig ett nytt halsband med ett kors. Det är det jag nu alltid bär. Korset är en del av min identitet. Det gör fortfarande ont att tänka på att jag tvingades göra mig av med mitt första halsband för att överleva.
Varken Abdul eller Daniel har sina familjer med sig i Bryssel. Trots att de båda är under 18 år så får de klara sig själva. Det är de inte ensamma om. Enligt officiella beräkningar vistas upp emot 3 500 minderåriga utan sina föräldrar i Belgien.
Utan föräldrar är de minderåriga extra sårbara och löper större risk att till exempel utsättas för sexuellt eller fysiskt våld. Psykisk ohälsa som depression, posttraumatisk stress och självmordstankar är också vanligt, liksom andra hälsoproblem. Dessutom stöter de ofta på problem gällande byråkratiska processer.
Läkare Utan Gränser bistår med sjukvård på två center för minderåriga i Bryssel som drivs av lokala organisationer. Vår personal håller i konsultationer med patienter och assisterar centrets sjuksköterskor vid behov. Vi har även ett team med hälsoinformatörer på plats i Bryssel som sprider hälsoinformation på olika språk till de minderåriga.
Adbuls foto igen. Ännu fler ärr.
– Ärren på knäna är från smält plast. När jag inte kunde betala smugglarna låste de in mig i ett slags förvaringsutrymme. Människor dog där inne. Till slut kom polisen och räddade oss, men då sattes jag i fängelse i två månader. Då var jag bara 14 år. I Libyen spelar din ålder ingen roll, det är bara pengar som betyder något. Det enda friheten som finns i Libyen är döden.
Abduls mamma är död och hans pappa fängslades i Etiopien när de precis hade börjat flykten mot Europa tillsammans. Han vet inte om hans pappa lever i dag.
Sedan Abdul tog sig till Bryssel har livet blivit bättre men inte riktigt som han tänkt sig.
– Att se EU-flaggor och Belgiens flagga gör mig glad. Jag trodde att Europa skulle vara fyllt av möjligheter så jag blev ställd när jag såg att det finns hemlösa även här.
Belgien för en asylpolitik där asylsökande vägras rätten till mottagande, medicinsk vård och skydd. Många riskerar därför att tvingas bo på gatan. Det är en oacceptabel kränkning av asylsökandes rättigheter.
Tillbaka till Daniels kamera. Han har fotat i parken.
– Jag såg många familjer som lekte tillsammans i parken. Det fick mig att reflektera över att jag aldrig har haft en sådan barndom. Livet har varit hårt. Samtidigt påminner parken mig om staden jag kommer ifrån. På sommaren är det lika grönt där.
Daniel tillhör den grupp av minderåriga som lider av hälsoproblem. Utöver hans fysiska smärta så fick flykten honom att må dåligt psykiskt.
– Jag hade självmordstankar ett tag. Jag drömmer om att bli frisk från åkomman i min axel och om att en dag få träffa min familj igen. Jag tog delvis dessa foton för deras skull.
*Namnen har ändrats för att skydda deras identiteter.