Hoppa till huvudinnehåll
En kvinna håller en hund i famnen bland förstörda hus.
Publicerad 9 september 2026

”De har varit vakna i mer än fyra år”

Foto: Serhii Ovcharyshyn/Global Images Ukraine
En kvinna bär bort sin hund efter en attack i Mykolaiv i november 2024.
En kvinna i vit Läkare Utan Gränser-väst vid en bil med Läkare Utan Gränser-logga på.
Frida Lundström
Finanschef
Ukraina

Frida Lundström har nyligen kommit hem från vårt projekt i Dnipro i Ukraina där hon jobbade som finanschef. Här delar hon några tankar och erfarenheter från ett uppdrag färgat av skyddsrum och kollegor vars personliga liv ständigt påverkas av kriget.

Vi går ner till skyddsrummet på kontoret igen, en av alla hundratals gånger. Tänker inte så mycket på det, öppnar datorn, fortsätter jobba. Skrattar åt något med min kollega på väg upp igen. När vi kommer upp till kontoret får hon ett samtal från sin man. Deras hem har blivit förstört i attacken. Hon gråter, vi tröstar henne. Hon åker för att möta sin man och åka till deras lägenhet. När hon åker och vi inte behöver vara starka längre, så gråter vi också. Vi tröstar varandra. Och sen fortsätter vi att jobba.

Rädsla och stress hos flyktingar

Vi är på ett transitcenter för flyktingar, det kommer bussar med människor från byar närmare frontlinjen. Det väller in folk med väskor, hundar, katter, barn. Det är många äldre människor, någons mormor, någons farfar. Vissa har varit själva i flera månader, inte kunnat gå till läkaren eller fått sina mediciner, inte kunnat duscha för det fanns inget varmvatten.

De är rädda och stressade. Deras hem är förstörda. De vet inte var de kommer hamna. Under en dag passerar hundratals människor. Jag hinner tänka att det här är bara en dag, imorgon kommer fler. Det är bara en av alla transitcenter i Ukraina. Och det är bara ett av alla länder i krig.

En kvinna sitter på en säng med en hund i knät.

Zinaida Babisheva kramar sin hund Toshyk. Hon flydde från Lyman i mars 2022 och bor på ett flyktingboende i Dnipro. Foto: Julia Kochetova

Vaknar av att väggarna skakar

Vi går ner i skyddsrummet för sjunde gången under samma dag, men denna gång stannar vi hela natten. Det är en stor kombinerad attack mot Dnipro med både drönare och missiler. Vi somnar i tystnaden mellan explosionerna men vaknar av att väggarna skakar. På morgonen går vi upp, dricker en extra kopp kaffe och går till jobbet. Jag är trött men det är ingenting mot vad mina ukrainska vänner och kollegor är. Alla har varit vakna. Men de har varit vakna i mer än fyra år.

Som en gäst i någon annans tragedi

Jag promenerar till parken, det är soligt och fåglarna kvittrar. Folk är ute och går med sina hundar och barn leker i parken. Folk sitter på uteserveringarna. Flyglarmet går, ingen reagerar, alla fortsätter som om inget hänt, några kollar sina mobiler för att se vad telegramgrupperna säger men lägger snart ner mobilerna igen. Larmet var inte för oss, inte den här gången.

Som en av mina kollegor sa: ”Jag känner av det men inte på samma sätt som mina ukrainska vänner och kollegor. Jag är här, under samma himmel, jag hör samma smällar, men det är inte min bror vid frontlinjen, inte mitt hus som förstörts i ruiner. Det är inte min historia eller min kultur som de strider för. Jag är både djupt delaktig och samtidigt utanför – som en gäst i någon annans tragedi.”