“Det här är det enda hoppet jag har kvar”

–Att återvända är inte ett alternativ. I Haiti finns det inga jobb, bara våld och ovärdiga levnadsförhållanden. 

Det säger Malaika Pierre, 38 år, som flydde sitt hemland Haiti tillsammans med sina två barn i november 2025. Sedan dess har de bott i Tapachula, en stad i Mexiko, på gränsen till Guatemala. Även där har livet varit svårt och präglat av arbetslöshet och osäkerhet inför framtiden.

Natten den 20 april 2026 började Malaika Pierre och hennes barn därför sin andra flykt. Denna gång anslöt de sig till en grupp på 1 000 personer med det gemensamma målet att till fots ta sig till Mexico City, över hundra mil bort.

Att leva i limbo

Precis som Malaika Pierre möts många av de som tar sig till Tapachula av svårigheter. För att få jobba och ta del av samhällsservice som skola och sjukvård i Mexiko krävs ett officiellt identifikationsnummer, Única de Registro de Población (CURP). Att få ett sådant kan ta lång tid vilket gör att människor hamnar i ett slags limbo. Mellan 20 000 och 50 000 människor beräknas vänta på att få sina identifikationsnummer i Tapachula.

Att leva i ovisshet lämnar psykiska spår. Många bor dessutom i provisoriska bostäder, är arbetslösa och har ingen möjlighet att återuppbygga sina liv. Barnen går inte heller i skolan.

23-åriga Djosymar Joseph är också från Haiti och har anslutit sig till gruppen med målet att nå huvudstaden.

– Det här är det enda hoppet jag har kvar. I Tapachula hade jag inget jobb. Jag vill inte tillbaka till det, säger han.

Våldet i Haiti tvingar människor på flykt

Djosymar Joseph studerade på universitet i Haiti men tvingades avbryta sina studier på grund av det extrema våld som pågår i hans hemland. I huvudstaden Port-au-Prince kontrollerar beväpnade gäng stora delar av staden.

Civilbefolkningen drabbas hårt när områden spärras av eller skottlossning bryter ut. Sexuellt våld används som ett vapen i gängkriget. Detta våld, i kombination med politisk och ekonomisk instabilitet, och ett sjukvårdssystem som håller på att falla samman, har skapat en humanitär kris.

Mobila kliniker längs vägen

På en väg längs kusten mot Mexico City vandrar den stora gruppen människor. Med sig har de endast det nödvändigaste: vatten, lite mat och några få tillhörigheter. De har vandrat i 25 dagar. Malaika Pierre är utmattad.

– Det svåraste är att gå. Mina fötter klarar det fortfarande, men de gör ont, säger hon.

Läkare Utan Gränser finns på plats i Mexiko och ger vård till människor som Malaika Pierre och Djosymar Joseph, som vandrar i stekande sol med blåsor på fötterna. Via mobila kliniker når vi ut till karavanerna av människor som letar efter ett bättre liv. 66 procent av patienterna vi träffar är kvinnor. Historierna våra team får höra från patienterna liknar varandra, det är berättelser om våld och sårbarhet. 

Trots den svåra vandringen håller Djosymar Joseph hoppet vid liv.

– Hoppet och viljan att hjälpa min mormor är det som får mig att fortsätta kämpa. Hon bor kvar i Haiti. Hon är mitt allt och min motivation, säger han.