I juli fyllde världens yngsta land 10 år. Det har varit ett decennium av frihet – men också av våld och utdragna kriser. För Läkare Utan Gränser har det varit en av de största insatserna någonsin. En stor del av våra medarbetare är lokalanställda. James Buti är en av dem.
Mitt namn är James Buti. Jag kommer från Juba men växte upp i ett flyktingläger i Uganda, det var ju krig i Sudan som landet hette då. Livet som flykting var svårt. Utbildningen i lägret var inte bra så min mamma tog oss till närmaste stad istället. För min familj är utbildning viktigt och för egen del handlade det om att jag ville utbilda mig och sedan flytta tillbaka till mitt hemland och hjälpa till att bygga upp det efter alla år av kris.
I januari 2011, när folkomröstningen om självständighet ägde rum, bodde jag fortfarande i Uganda. Men jag ville ju rösta så jag åkte till Kaya i Sydsudan. Och i juli samma år när självständigheten trädde i kraft åkte jag dit igen eftersom jag ville se det här vackra, nya och löftesrika landet. Vi var så lyckliga allihop den gången, folk firade på gatorna och framtiden var ljus. Jag trodde verkligen på ett fredligt och blomstrande Sydsudan. Året därpå flyttade vi tillbaka till Juba.
När inbördeskriget bröt ut 2013 befann jag mig i Uganda där jag gick på universitetet. Samma dag som striderna inleddes i Juba fick jag ett telefonsamtal från min mamma. Hon sa att vi nog inte skulle ses igen, men att vi skulle fortsätta ta hand om varandra och älska varandra. När hon sa så började jag gråta. Under hela den dagen och hela nästa kunde jag inte nå fram till någon i Juba på telefon.
Men så småningom, när det hade lugnat ner sig lite, fick vi kontakt igen. År 2015 var jag klar med studierna i Uganda och flyttade än en gång tillbaka till Juba. Men då var det ett helt annat land än 2011. Det där löftesrika som jag hade upplevt den gången var helt borta nu. Man såg i människors ansikten att deras drömmar hade krossats. Nu kämpade de bara för att överleva.
Vad kan jag säga om de här tio åren? De har varit tunga, det vi kämpade för har vi inte uppnått och när jag tänker på det känner jag mig nedstämd. Jag började jobba för Läkare Utan Gränser 2018 som ansvarig för inköp och logistik, vilket innebär att jag har ansvar för att projekten har allting de behöver för att kunna göra sitt jobb. Ibland har de här svåra känslorna följt med in i jobbet. Till exempel förra året när jag åkte till ett område som hade drabbats av stora översvämningar, då kunde jag inte låta bli att gråta när jag såg hur människorna hade det. Att se allt det här våldet, förstörelsen och hur människor dödas är svårt, det var ju inte det som var tanken när vi röstade om att bli självständiga.
Det är inte lätt att stå ut med alla trauman. Samtidigt skulle det ju vara ännu värre om inte organisationer som Läkare Utan Gränser och andra fanns på plats. Då skulle folk inte alls ha tillgång till sjukvård, rent vatten eller utbildning. Läkare Utan Gränser ger människor hopp. Befolkningen här litar på att de får bra sjukvård av oss. Det märker vi eftersom folk kommer till våra kliniker och vi nästan alltid är välkomna.
De senaste tio åren har varit förlorade år. Men det finns alltid ett ljus i slutet av tunneln. Nu behöver vi fred och försoning. Vi måste förlåta varandra och börja behandla varandra som likar, oavsett folkgrupp och politisk tillhörighet. Jag är övertygad om att vi kan klara det och att allt detta som vi har fått uppleva de här åren förr eller senare kommer att ta slut.
Vårt arbete i Sydsudan
I närmare 40 år har det område som i dag utgör Sydsudan hört till Läkare Utan Gränsers mest prioriterade länder vad gäller antal projekt, anställda och kostnader. Mellan 2011 och 2020 hade vi 9200 000 patientbesök, vi gjorde 52 500 kirurgiska ingrepp, be handlade fler än 146 000 patienter för undernäring, 2300 000 för malaria, vi vaccinerade 635 000 personer mot mässling och gav psykologiskt stöd till 53 000 personer. År 2020 hade vi 3166 medarbetare i Sydsudan varav 95 procent var lokalanställda
Den här artikeln publicerades i vår tidning Direkt #3, 2021.
