Många av de platser där våra team arbetar är svåra att nå via bilväg. Regnsäsongerna kan göra vägarna till lera och säkerhetsläget kan göra att det är för farligt för att kunna resa med bil. Men läkemedel och materiel måste fortfarande nå våra sjukhus och kliniker, och kritiskt sjuka patienter måste få tillgång till specialistvård. Det är där människor som Stella Mwikali kommer in i bilden, ta del av hennes berättelse.
Vissa ögonblick med patienter kommer jag minnas för alltid.
Förra året fick vi ett samtal från vårt team i Malakal, en stad i ett avlägset område i Sydsudan. Där fanns en gravid kvinna som fått komplikationer i samband med förlossningen.
För att rädda henne och barnets liv behövdes ett kejsarsnitt. Men vårt team i Malakal hade inte möjlighet att utföra operationen. Kvinnan behövde akut transporteras till ett av våra sjukhus i Agok, över 300 kilometer bort. En resa vi kunde ordna med flyg.
Senare ordnande vi så att hon och hennes bebis säkert kunde komma hem igen.
Redan när jag var ett barn brukade jag förundrat blicka upp i skyn.
Men mina föräldrar hade andra planer. Min pappa ville att jag skulle arbeta med naturvårdsfrågor, medan min mamma ville att jag skulle arbeta inom bankvärlden.
Till slut så gav de med sig och min pappa sa att han skulle stötta mig oavsett vilket yrke jag valde.
Så jag började utbilda mig inom luftfart, med specialisering mot flygledning och säkerhet.
Jag arbetade med ett lokalt flygbolag i Nairobi när jag fick min första förfrågan från Läkare Utan Gränser. De behövde ett plan som kunde transportera medicinsk utrustning. Med tiden fick jag allt fler uppdrag, och jag upptäckte att Läkare Utan Gränser också hade sina egna flygplan. Det fick mig att börja fundera.
Jag ville arbeta för en organisation som hade som mål göra människors liv bättre. Min syster var volontär för en lokal grupp som samlade in pengar för barns skolavgifter – på samma sätt ville jag vara med och göra skillnad.
2019 ansökte jag om att få börja arbeta för Läkare Utan Gränser, i juni det året blev jag en del av teamet. Idag arbetar jag med att samordna Läkare Utan Gränsers flygtrafik, vilket bland annat innebär att jag planerar flygrutter och tar emot och sänder ut flygplan.
I Sydsudan arbetar vårt team med att ge livsavgörande sjukvård. Det innebär att svara på sjukdomsutbrott, utföra vaccinationskampanjer, specialistvård för mammor och barn samt att förse glesbyggda områden med sjukvård.
Bilvägarna är begränsade här på grund av dålig infrastruktur, säkerhetsläget och de årliga översvämningarna.
Just nu arbetar jag i Old Fangak, en stad vid en flod där det inte finns några vägar eller bilar, det är bara båtar och flygplan som kan komma hit.
Förutom att transportera patienter säkerställer våra plan att läkare, läkemedel och hjälpsändningar kan komma fram.
Ett exempel, som jag inte kommer att glömma, är från februari förra året när översvämningar i området tvingade människor från sina hem. Många hade ingenting, inte ens det mest grundläggande. Där var vi med och ordnande flygningar med saker som tält, filtar och medicinskt materiel.
Våldsamma sammandrabbningar är också ett återkommande problem i vissa delar av landet och kan leda till att personer skadas och är i akut behov av sjukvård.
Där får jag vara med och spela en viktig roll. Under sammandrabbningarna, tidigare i år i Agok, fick jag uppgiften att ordna transport för patienter till våra andra sjukhus samt att ordna med evakueringen av vår egen personal.
Sydsudan är en utmanade miljö att arbeta i och flygstandarden är generellt låg. Industrin är även mansdominerad. Att vara kvinna inom logistik, speciellt inom flygtrafik, är inte en lätt utmaning men jag försöker att klara av den med mod och beslutsamhet.
Trots utmaningarna med mitt yrke är det stunder som dessa som gör det värt allt.
Som när jag var med och transporterade en liten pojke tillbaka till hans familj efter att han varit på sjukhus en hel månad. Jag kommer ihåg hur glada de var. Att se glädjen i familjens ansikten får mig att vilja fortsätta.
