I fredags ankom vår första sjukvårdstransport med tåg till Lviv i Ukraina. Ombord fanns nio patienter i behov av vård. De flesta av dem hade skadats i, eller när de försökte fly från, staden Mariupol.
I slutet av förra veckan nådde det första tåget med patienter fram till sin destination i västra Ukraina. Det var nio personer i allvarligt, men stabilt, tillstånd som överfördes från ett sjukhus i Zaporizhzhia, i sydöstra delen av landet, till ett sjukhus i Lviv. Patienterna åtföljdes av ett medicinskt team på nio medarbetare från Läkare Utan Gränser. Vi har arbetat tillsammans med Ukrainas järnvägar med att anpassa tågvagnarna för att transportera patienter och detta är det första tåget som vi har anpassat för sjukvårdstransporter. Nu pågår samtidigt arbetet med att iordningställa ett längre tåg, med mer medicinska resurser.
Här berättar Joanne Liu, en erfaren barnläkare som arbetar i vårt medicinska team Dnipro i Ukraina, om arbetet inför tågresan.
”Tisdagen den 29 mars besökte vi Zaphorizhzhia och träffade den man som ansvarar för sjukvården i regionen. Vi frågade honom om det var något han behövde från oss. Han sa att han hade hört talas om ett tåg för medicinsk utrustning, och han var mycket intresserad. Han sa att han hade patienter som behövde remitteras.
Så vi sa: ’Okej – kan vi få träffa dina patienter?’
De flesta av patienterna vi träffade hade skadats i, eller när de försökte fly från, Mariupol. En patient var ett barn med stora öppna frakturer på båda benen. Barnet var i väldigt dåligt skick.
Naturligtvis är det vettigt att avlasta sjukhusen som ligger nära frontlinjen så att de kan få plats med nya patienter. Men vi behövde säkerställa att vi kunde ta patienterna till en plats där de kunde få rätt vård. Och vi ville se till att detta skulle vara säkert för alla.
Vi pratade med föräldrarna för att fråga om de ville ha medicinsk evakuering eller inte. Mamman till det första barnet sa: ’Jag vill att mitt barn ska evakueras eftersom jag tror att det är den enda chansen för mitt barn att få behålla sina ben.’ Och barnet tittade på oss och sa: ’Jag vill gå igen’.
Dagen gick snabbt och vi var tvungna att lämna sjukhuset för att hinna passera alla vägspärrar tillbaka. Vi sa att vi inte kunde lova någonting, utan att vi först måste undersöka vad som var möjligt. Sjukhuschefen och flera av de anställda insisterande: ’Du MÅSTE få ut dem härifrån. De måste överleva. Detta är vårt hopp.’
Nästa dag återvände tre av oss, och vi träffade varenda patient. Vår utgångspunkt var att göra överväganden för varje patient – kan den här personen uthärda en 20-timmars tågresa där vi inte kan ge samma vård som på en intensivvårdsavdelning?
Vi återvände ytterligare en gång för att göra en sista bedömning innan vi genomförde transporten. Allt för att vara 100 procent säkra på att de skulle klara av tågresan.
Det var en patient, ett treårigt barn med mycket svåra bukskador, som vi inte trodde skulle klara av resan. I ett skede sa mamman: ’Mitt barn kommer att dö under resan.’ Jag har arbetat som barnläkare i 30 år, och jag sa till alla att när en mamma säger så har hon aldrig fel.
Vi utvärderade det här barnet tre gånger tillsammans med de ansvariga på sjukhuset. När vi besökte sjukhuset på torsdagsmorgonen var barnet på väg tillbaka in i operationssalen och vi kom alla fram till samma slutsats; detta barn var inte tillräckligt stabilt för resan. Det här beslutet tog tid, men det var ett beslut vi alla tog tillsammans
Jag minns särskilt en kvinna som hade en skada i ansiktet efter en explosion och hade förlorat sitt högra öga. Vi hade bett henne att skicka en bild till oss, eftersom vi ville bedöma hennes tillstånd. Men istället för att skicka en bild till oss på skadan skickade hon en bild på sig själv innan skadan. Och när vi kom tillbaka till sjukhuset dagen efter var det första hon sa till oss: ’Jag vill bli vacker igen. För min man. För mitt barn.’
Detta är bara några få patienters berättelser - men de speglar tusentals andra människors upplevelser.
Jag såg också hur fantastiskt hängivna personalen på plats var. När det så var dags att flytta över patienterna till tåget på torsdagsmorgonen kom den högste chefen för intensivvårdsavdelningen och gjorde flytten själv. Han ägnade stor uppmärksamhet åt pojken med de svåra benskadorna. Det var han som lyfte upp båren på tåget och väntade där ett tag för att kontrollera att patienten mådde bra. Och när han äntligen var nöjd tittade han på mig och sa: ’Jag tror att mitt jobb är klart. Jag överlämnar det åt dig nu.’”
