Inget hem att återvända till: 14 år på flykt i Syrien

Förödelsen är stor längs ökenvägen norrut från Syriens huvudstad Damaskus. Vid vägkanten ligger högar av bråte, de få hus som fortfarande står kvar är fulla med skotthål. När man kommer till Idlib i norr byts ruinerna succesivt ut mot tält och provisoriska cementskjul bland olivlundarna som sträcker sig hela vägen till den turkiska gränsen.

– De tält som inte längre har något tak är nu lediga, säger hälsoinformatören Yahya Abboud och pekar mot raderna av tält utan presenning. 

– Det är de lyckligt lottade som har kunnat ta sig härifrån. De har fortfarande sina hus kvar så de har packat ihop sina grejer och åkt hem. 

Miljontals bor i läger

För över 14 år sedan bröt krig ut i Syrien. Kriget tvingade miljontals människor att fly sina hem. Trots Assadregimens fall i december 2024 beräknas det fortfarande finnas 7,2 miljoner internflyktingar i landet. 

– Många har försökt ta sig tillbaka till sina hem sedan regimen föll, men i lägren här i Idlib bor miljontals människor kvar. En del återvände hem bara för att mötas av sina hus och hemstäder i ruiner, säger Yahya Abboud.

Den 44-åriga pappan Walid är en av de som lever som internflykting i Idlib. Efter krigsslutet återvände han och hans familj till sin by i Aleppo-området. Men deras hus och hela byn hade jämnats med marken.

– Efter år av tålmodig väntan packade vi våra väskor och förberedde oss för att åka hem. Efter 14 år av krig, rädsla och förstörelse drömde vi om att få komma hem till platsen där vi växte upp, att få se våra barn leva vanliga liv igen, berättar Walid från sitt provisoriska vardagsrum i ett cementskjul i al-Kuwaitilägret i norra Idlib.

Som en spökstad 

– Men vi blev chockade när vi kom dit. Det såg ut som en spökstad. Husen var helt förstörda, jordbruksmarken såg ut som en övergiven skog, täckt av rasmassor och skräp. Det var ödsligt och fullt av både ormar och minor och bomber som lämnats av Assadregimen.

Walid och hans familj flydde från sitt hem 2011 efter att Assadregimen började bomba i området. De följande 14 åren har de flyttat åtminstone sju gånger i takt med att kriget förflyttat sig från by till by. 

Men det var i staden Abu Duhur, dit familjen hade flytt 2012, som tragedin inträffade. 

– När vi kom fram till Abu Duhur såg vi att de flesta husen hade förstörts. Men några stod fortfarande kvar, så vi gick in i ett hus som inte hade rivits och tog skydd där. Vi bodde där i ett år eller lite mer, säger Walid. 

– Men inte långt efter det överraskades vi av fler flyganfall. Ett av anfallen riktades mot en samling flyktingar och dödade nästan 70 personer mitt framför våra ögon.

Under anfallen skadades flera medlemmar av Walids familj när de försökte fly. Hans mamma dödades, medan två av hans döttrar blev permanent förlamade. Hans yngsta barn, Hamza, skadades av granatsplitter i ögonen, och hans son, Jummah Mansour, brändes och skadades allvarligt av granatsplitter. Han blev halvt förlamad.

– Jag började leta efter min mamma, min son och de andra, men jag kunde inte längre skilja mellan min son och min grannes son, eftersom alla var helt brända av bombningarna. Sedan fick jag via rapporter veta att min son, Jumaah Mansour, låg på ett sjukhus i Saraqib, säger Walid.

Det tog Walid två dagar att hitta alla sina barn, som hade förts till olika sjukhus i både Aleppo och Idlib. Efter attacken flyttade familjen till ett område som kallas ”Miras Cave”, cirka 15 kilometer bort, där de bodde i sex eller sju månader.

Men flygbombningarna upphörde inte, vilket tvingade dem att flytta om och om igen. Till slut bosatte de sig i lägret al-Kuwaiti i norra Idlib, där de fortfarande bor.

Minskat humanitärt stöd

Precis som många andra familjer i lägren är Walids familj helt beroende av humanitär hjälp. Men det senaste året har det humanitära stödet minskat kraftigt på grund av att många internationella organisationer har lämnat landet sedan Assadregimens fall och efter nedskärningar i finansieringen från USA:s biståndsmyndighet USAID. Det råder stor brist på specialiserad sjukvård.

Enligt WHO har människor i alla 14 provinser i Syrien sedan maj 2025 drabbats av USA:s nedskärningar i biståndsbudgeten, vilket har tvingat fler än 280 sjukvårdsinrättningar att minska sin kapacitet eller helt upphöra med sin verksamhet.

För Walids familj är det en fråga om liv och död. För en månad sedan dog Walids yngsta son, Ibrahim, av njursvikt. Han hade inte tillgång till den livsviktiga medicin han behövde. 

– När vi märkte att hans tillstånd förvärrades tog vi honom till ett sjukhus i Adana, berättar Walid.

Ibrahim fick ett läkemedel utskrivet som är dyrt och sällan finns tillgängligt på apotek i Idlib. Efter ett tag tvingades familjen reducera doseringen på grund av att de inte hade råd att ge Ibrahim den rekommenderade dosen. Han blev sämre och utvecklade en akut inflammation i njuren.

– Han gick bort. Han var bara tre år gammal, säger Walid, medan han tittar ner på ett foto av sin son som ler tillsammans med sina bröder i lägret.

Brist på mer än sjukvård

Läkare Utan Gränser är en av få medicinska organisationer som erbjuder gratis sjukvård i lägren i provinserna Idlib och Aleppo, där miljontals människor bor. På våra mobila kliniker tillhandahåller vi grundläggande hälso- och sjukvård, vård kring sexuell och reproduktiv hälsa samt psykologiskt stöd. För mer specialiserad vård måste människor resa till större städer.

Det är inte bara sjukvården som har påverkats av nedskärningarna i USA:s bistånd och av att flera organisationer har lämnat landet. I det bergiga landskapet råder även brist på vatten och mat. 

– Efter befrielsen stötte vi på flera problem. Det första var att tillgången på vatten blev extremt begränsad. För närvarande kan vi knappt tillgodose våra grundläggande behov. Den genomsnittliga arbetstagarens dagliga inkomst är högst 150 till 200 syriska pund, vilket knappt räcker till för att köpa nio limpor bröd, säger Walid.

Över hälften av Syriens befolkning före kriget är fortfarande på flykt, den högsta nivån sedan 2011, och 16,7 miljoner syrier är i behov av humanitärt stöd enligt FN. Men trots den dystra situationen är Walid fortfarande hoppfull om Syriens framtid.

– Vi hoppas att våra barn kommer att fullfölja sina studier, lära sig och bygga upp ett nytt liv för sig själva. Om Gud vill kommer de att få oss att glömma de dagar av rädsla och terror som vi har gått igenom, och den förstörelse, fördrivning och förnedring som vi har upplevt.