"Som barnmorskor i Afghanistan är vi de tysta ledarna i vårt land"

Jag minns den dagen, det var väldigt fint väder, luften var frisk och jag kände en känsla av lugn när jag gick in på sjukhuset. Mina kollegor och jag är vana vid tragedier i vårt samhälle, men ingenting kunde ha förberett oss för det fasansfulla som skulle ske.

Jag arbetar som handledare för barnmorskorna på den mödravårdsavdelning som Läkare Utan Gränser driver på Dasht-e-Barchi sjukhuset i Kabul. Att föda barn är enligt min mening ett av de mest fantastiska, men också ett av de mest kritiska, ögonblicken i en kvinnas liv. De flesta kvinnor som dör under en förlossning i Afghanistan dör av komplikationer som går att förhindra.

Trots vissa förbättringar under de senaste åren har Afghanistan en av de högsta dödlighetsnivåerna för mödrar och nyfödda i världen, och behovet av specialiserad vård är avgörande. I Schweiz dör fem mödrar per 100 000 levande födslar. I Afghanistan handlar det om 638 kvinnor. Och då är inte de 15 mödrarna och de fem ofödda barnen som systematiskt dödades på förlossningsavdelningen där jag arbetade för en månad sedan inkluderade.

Min passion för att se ett nytt liv komma till världen och min starka önskan om att hjälpa mitt eget folk, fick mig att bli barnmorska. En av de största utmaningarna som varje barnmorska och gravid kvinna i Afghanistan står inför är osäkerhet. Det har jag smärtsamt upplevt. 

I Afghanistan är en förlossningsavdelning ett av få utrymmen där kvinnor är ledare. Terroristerna gick in i ett område där inga män någonsin får gå. Den 12 maj stormade de förlossningsavdelningen beväpnade med vapen och dödade gravida kvinnor, nyblivna mödrar och nyfödda. Deras ledare måste vara mycket stolta; de segrade över en armé av nyfödda bebisar och kvinnor iklädda sjukhusrockar.

Enligt internationell humanitär rätt ska ett sjukhus vara en skyddad plats. Så ska det vara, trots det är attacken mot min förlossningsavdelning inte något exceptionellt - attacker på sjukvård sker ofta här. Men vad är annorlunda med denna attack jämfört med alla de andra?

Vi barnmorskor i Afghanistan är de tysta ledarna i vårt land. Vi finns vid sängkanten hos gravida kvinnor som föder landets framtid och vi måste skyddas. Att skydda en förlossningsavdelning som min är att skydda vår framtid, och med barnmorskorna som arbetar där. Barnmorskor som vår älskade Maryam, som dödades på det mest obegripliga sättet när hon hjälpte barn komma till världen.

Den dagen, under den fyra timmar långa attacken på Dasht-e-Barchis förlossningsavdelning, attackerade terroristerna inte bara gravida kvinnor och nyfödda, utan också decennier av arbete för att minska mödra- och barnadödlighet i Afghanistan. På grund av denna attack har västra Kabul, med fler än en miljon invånare, och kvinnor som kommer från provinser långt borta, inte längre tillgång till obstetrisk specialistvård.

Deras enda alternativ i dagsläget ett sjukhus i närheten där endast sju sängar av 50 är dedikerade åt blivande mödrar. Jag vet inte om de gravida kvinnorna som åker dit, eller till andra sjukhus, får den vård de behöver. Kommer de att få den hjälp de behöver? Kommer de att ha möjlighet att betala? Kommer de att överleva förlossningen?

Jag är rädd att tänka på vad som kommer att hända med de kvinnor som annars skulle ha kommit till oss.

Varje månad tillhandahöll den förlossningsavdelning som Läkare Utan Gränser driver vård till fler än 1 200 mödrar som födde sina barn där. Jag vet att om kvinnorna i Dasht-e-Barchi-området behöver förlossningshjälp kommer de att åka till sjukhuset med 50 bäddar, men om det uppstår komplikationer kommer de inte att tas emot där. Det finns till exempel ingen operationssal för akuta situationer. Och med covid-19-pandemin är alternativen för kvinnor med komplikationer eller speciella behov ännu färre, och längre bort än tidigare.

De flesta patienter som kommer till Dasht-e-Barchi tillhör dem folkgruppen Hazaras och har inte möjlighet att betala för sin vård. Några av kvinnorna som anländer till sjukhuset kommer från fruktansvärda förhållanden.

Jag minns särskilt en patient. När hon kom till oss kunde hon knappt gå och såg väldigt blek ut. Hon kom från ett område som ligger i utkanten av Kabul. Jag undersökte henne och insåg att hon hade svår anemi, det fanns ingen mödravård där hon bodde. Hon hade inte råd att köpa mat och när jag frågade henne när hon åt senast var hennes svar "i går". Mitt hjärta brast när jag hörde det, men jag var så glad att se henne återhämta sig och föda ett friskt barn.

Hennes historia är bara en av de tusentals som beskriver verkligheten för våra patienter i Dasht-e-Barchi-området. Vissa av dem som kom till sjukhuset har inte pengar för att ta sig hem.
Jag är skakad, mitt liv har förändrats, men jag är fortfarande fast besluten att fortsätta mitt arbete. Jag vet att mitt folk behöver oss och förväntar mig att jag ska komma tillbaka på fötterna igen med stöd från Läkare Utan Gränser. Jag kan inte glömma alla de patienter som behöver en hjälpande hand och vård. Jag vill också hedra alla de patienter som blivit våra vänner och har bett för mig. Jag vill inte göra dem besvikna, särskilt nu, när många också lider av covid-19-pandemin.

Jag ser att många av mina medmänniskor lider - och behovet av vård har aldrig varit större.