”Vi visste att vi var tvungna att agera snabbt”
Den 1 augusti deklarerades ett ebolautbrott i Nordkivu, Kongo-Kinshasa. Patient Muhindo Kamavu var en av fyra sjuksköterskor från Läkare Utan Gränser som, tillsammans med landet hälso- och sjukvårdsmyndigheter, var först på plats. Här berättar han om den första tiden.
Den 2 augusti fick jag ett telefonsamtal om att ebola ännu en gång brutit ut i Kongo-Kinshasa, och att Läkare Utan Gränser stod redo att agera. Eftersom jag har arbetat med sjukdomen tidigare, senast med ebolautbrottet i Equateur-provinsen i våras, frågade de om jag var intresserad även denna gång. Mindre än 48 timmar senare satt jag på ett flygplan.
Vi var ett team bestående av fyra erfarna sjuksköterskor som kom fram till Beni den 4 augusti. Vi tog oss till vårdcentralen i Mangina, epicentret för utbrottet, redan samma eftermiddag. Vi visste att vi var tvungna att agera snabbt. När vi kom fram var vårdcentralen överfull. Personalen gjorde sitt bästa, men alla patienter trängdes på en och samma avdelning utan möjlighet till isolering. Besökare och personal kom och gick huller om buller. Och på golvet låg medicinsk utrusning. Flera i personalen var sjuka och det kom nya patienter varje dag.
lite nervösa var vi
Det här skulle vara illa på en vanlig vårdcentral, men under ett ebolautbrott är det livsfarligt. Utan rätt hygien är risken stor att vårdpersonal smittas och sedan sprider viruset vidare till patienter som kanske är på vårdcentralen av helt andra anledningar.
Det var tydligt att vi inte kunde vänta på att ett ebolabehandlingscenter skulle bli färdigt. Vårdcentralen var överfull och människor dog. Vi åkte tillbaka till Beni, samlade ihop lite material, och reste sedan tillbaka igen till Mangina.
Jag skulle inte säga att vi var rädda, men lite nervösa var vi. Arbetsförhållandena var helt klart osäkra. Men vi såg också att människor dog, så vi visste att vi måste hjälpa till.
Vid den här tidpunkten hade den lokala personalen inte tillgång till rätt skyddsutrustning. Så det första vi gjorde var att ge dem rätt utrustning och lära dem hur man sätter på och tar av sig den.
Därefter såg vi till att flödet av personal och patienter gick rätt till. Om det fungerar så minskar man risken att smittan förs vidare och arbetet blir säkrare för alla.
En del av arbetet gick också ut på att organisera ronder och säkerställa så att det fanns personal på plats dygnet runt. Vi såg till så att det fanns tre personer på plats utanför sjukhuset och lärde dem hur man känner igen symptomen på ebola. Misstänkta fall måste isoleras innan de går in på vårdinrättningen och sprider sjukdomen vidare. Vi försökte också ordna så att formulär med kontaktuppgifter fylldes i, så att de team som arbetade ute i samhällena kunde övervaka kontaktpersonerna och förstå hur viruset spreds vidare.
Det har varit tufft
Som tur var fick vi förstärkning från Läkare Utan Gränser efter ett par dagar. Nu kunde vi fokusera på att behandla patienter, medan vårt team inom logistik och vatten och sanitet arbetade dag och natt med att ställa iordning ett ebolabehandlingscenter. Det var otroligt. Vi kunde besöka byggarbetsplatsen en dag och komma tillbaka en dag senare och då hade ett helt sjukhus växt fram.
Samma dag som ebolabehandlingscentret stod klart flyttade vi in med 37 patienter. Dagarna som följde blev det ännu fler. Men förra veckan var det bara åtta kvar, för två dagar sedan fem – och idag är det bara två patienter kvar.
När en patient tillfrisknat från viruset, och får lämna centret, så dansar vi. Vi blir så otroligt glada. Jag är väldigt stolt över det arbete vi har gjort. Det har varit tufft, men vi har sett fina resultat. Mitt Kongo är fullt av människor som är kapabla att göra fantastiska saker. Vi behöver bara lite stöd. Vi började med fyra erfarna sjuksköterskor- nu har vi lärt upp 44. Det är frukten av vårt arbete och jag är mycket stolt.
- Patient Muhindo Kamavu, sjuksköterska i Nordkivu, Kongo-Kinshasa.
