Hoppa till huvudinnehåll
Närbild på man i Läkare Utan Gränser väst.
Publicerad 20 mars 2023

"Jag säger alltid ja när Läkare Utan Gränser ringer"

Foto: Privat
Logistikern Bonnet Kamate Kihugo har arbetat för Läkare Utan Gränser runt om i världen i närmare 20 år.

I september 2022 började en ovanlig variant av ebola, den så kallade Sudan-stammen, att spridas i Uganda. Logistikern Bonnet Kamate Kihugo har arbetat för Läkare Utan Gränser runt om i världen i närmare 20 år, dock aldrig med ebola. Men när han fick frågan om att delta i insatsen tvekade han aldrig. 

Hej, Bonnet! Hur har de senaste månaderna varit?

– Det har varit intensivt. Eftersom det här var en annan stam av ebola än den i Västafrika 2014–2016 f inns det ännu inte några vaccin eller läkemedel mot den. När viruset började spridas var det verkligen bråttom att få upp center för vård och isolering av ebolasjuka.

Vad var din roll?

– Det behövdes många personer med olika kompetenser. Som logistikansvarig är jag inte expert inom något men jag kan lite om mycket. Så mitt jobb är att samordna mellan specialisterna – det kan vara allt från byggarbetare till vatteningenjörer och IT-tekniker. Jag är spindeln i nätet, kan man säga. Vi jobbade långa dagar. Det var ett stort team med mycket utrustning och personal som skulle organiseras.  

Hur har det varit att arbeta med en sjukdom som ebola?

– Jag har lärt mig att vara oerhört försiktig – det handlar ju om liv och död. Jag var inte i direktkontakt med patienterna så jag var inte så orolig för egen del, jag tänkte mer på mina kollegor. Men helt har jag inte kunnat slappna av. Jag oroade mig för att vara nära familjen, även om jag följde alla skyddsrutiner kring handtvätt, att inte röra vid någon kollega, spreja skorna med desinfektionsmedel och så vidare. Lyckligtvis blev varken jag själv, någon av mina kollegor eller mina närstående smittade.

Den 11 januari i år var ebolautbrottet officiellt över. Hur känns det?

– Jag är så glad och lättad. Målet var hela tiden att ge de som insjuknat en chans att överleva och att stoppa viruset från att sprida sig över landet. Det är inte bara vårdinsatser som är viktiga, utan även att utbilda befolkningen om viruset och hur man ska skydda sig. Jag tror att fler i Uganda nu har lärt sig att söka vård så fort som möjligt vid ovanliga symtom. Att de ska ta sig till en vårdinrättning och inte använda sig av traditionella metoder.

Vad gör du just nu?

– Jag jobbar faktiskt fortfarande med Läkare Utan Gränser i Uganda. Vi håller på att starta upp en insats i Nakivale, landets äldsta flyktingläger. Så jag förbereder allt det logistiska till basen där teamet ska bo och arbeta, och hjälper även till med rekrytering av personal.

Det här är inte första gången du jobbar för Läkare Utan Gränser?

– Nej, långt ifrån! Första gången var 2004. Jag har arbetat i Sydsudan, Kamerun och Niger och även på flera ställen i Uganda. Det senaste uppdraget före ebolainsatsen var i Kisoro i sydvästra Uganda, precis vid gränsen till Kongo-Kinshasa och Rwanda. Många kongolesiska flyktingar tar sig över till Uganda den vägen, så vi startade ett sjukhus där. Jag blir så ledsen när jag ser hur flyktingar behandlas, för jag kan verkligen relatera till dem.

Hur menar du?

– Jag kommer själv från Kongo-Kinshasa och flydde till Uganda för länge sedan. Så jag har varit i deras situation, och då tror jag att man kan förstå på ett annat sätt än de som inte gått igenom samma sak. Därför betyder det mycket för mig att kunna stötta människor på flykt.

Hur var ditt liv i Kongo?

– Jag växte upp i Nordkivu i östra delen av landet. På den tiden var det lugnt där. Jag har många goda minnen från min barndom. Men efter folkmordet i Rwanda 1994 flydde många till Kongo och det blev väldigt oroligt. Tidigare hade jag alltid känt mig trygg, men nu var vi helt plötsligt fångade med militärer framför oss och rebeller bakom oss. Det var första gången jag såg människor dödas, det var fruktansvärt. Jag insåg att jag inte längre var säker.

Det var då du lämnade landet?

– Ja, jag tog mig till Uganda som student 1999. Jag har inte varit tillbaka i Kongo sedan dess. En stor del av min släkt bor kvar, så det är tråkigt att inte kunna hälsa på dem. Men jag kan inte åka tillbaka, det är för farligt att korsa gränsen. Efter alla dessa år känns Uganda ändå som mitt hem. Nu har jag min egen familj här – en fru och fem barn. 

Vad tycker din familj om utlandsuppdragen?

– De saknar mig förstås, men de är också stolta. De har vant sig. Om jag är hemma en längre period börjar de undra vad som händer, »ska du inte åka på uppdrag snart?« Haha. Jag tror att med allt jag berättat om arbetet så kommer mina barn också att börja jobba för Läkare Utan Gränser i framtiden.

Vad gör du mellan uppdragen?

– Precis före coronapandemin köpte jag en bit mark i närheten av Kampala, huvudstaden. Jag har en liten kycklingfarm där. Det är verkligen något helt annat än logistik. Jag gräver, jag odlar olika grödor. Jag kunde inte alls mycket om jordbruk innan jag drog i gång det här projektet, men jag lär mig hela tiden. Sedan gillar jag att varva ned genom att läsa och att kolla film. Jag läser Bibeln och faktaböcker om logistik. När det kommer till film gillar jag action.

Vill du åka ut för Läkare Utan Gränser igen?

– Absolut! Vart de än vill skicka mig så åker jag dit. Jag säger alltid ja när Läkare Utan Gränser ringer. Det enda som är jobbigt är att man behöver åka så snabbt som möjligt och det tar längre tid för mig att ordna allt det administrativa på grund av att jag är registrerad som flykting i Uganda.

Vad uppskattar du mest med arbetet?

– Jag gillar verkligen atmosfären inom Läkare Utan Gränser, det är en sann volontäranda. Du ger hela dig själv till någonting – och det känns så bra. Jag vill fortsätta att ge människor den hjälp som jag själv aldrig fick.

En operationssal där en patient förbereds för operation.

Svåra tider, enkelt val

Krig, kriser och katastrofer avlöser varandra. Det kan kännas överväldigande. Men mitt i allt det svåra finns något enkelt: valet att agera. Tillsammans med dig ger vi sjukvård och humanitärt stöd till dem som behöver det mest.
Bli månadsgivare

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Via På plats får du våra senaste nyheter och de viktigaste berättelserna direkt till din inkorg.

Nyhetsbrevet skickas ut ungefär en gång i månaden och är självklart helt kostnadsfritt.

En skadad patient flyttas från ambulansbår till en säng ombord på Läkare Utan Gränsers medicinska tåg

Genom att prenumerera på detta nyhetsbrev godkänner du Läkare Utan Gränsers integritetspolicy.

 

Bekräfta att du är en mänsklig besökare