Hoppa till huvudinnehåll
Rök väler upp från en byggnad i Khartoum, Sudan.
Publicerad 10 maj 2023

Sudan: "Kollegor barrikaderade sig i sina lägenheter"

Foto: Atsuhiko Ochiai/Läkare Utan Gränser
Tillgången till sjukvård i Sudan är just nu begränsad, i en tid när befolkningen behöver det som mest. Många sjukvårdsinrättningar har skadats under stridigheterna och både sjukvårdspersonal och civila har svårt att nå de få som fortfarande fungerar.
Närbild på kvinna som kollar in i kameran. Hon har på sig en vit Läkare Utan Gränser t-shirt.
Anna-Clara Ivarsson
Läkare

I över ett halvår arbetade Anna-Clara Ivarsson som medicinskt ansvarig i ett flyktingläger i sydöstra Sudan. Efter att stridigheter bröt ut den 15 april fattades snabbt ett beslut om att Läkare Utan Gränsers internationella personal skulle evakueras. Här berättar Anna-Clara Ivarsson om sista tiden i Sudan och om de lokala kollegor som fortsätter ge sjukvård till patienter.

Stöd vårt livräddande arbete i Sudan!
Ge en gåva

Jag hade arbetat med Läkare Utan Gränser i Sudan i sju månader när stridigheterna bröt ut. Allting eskalerade väldig snabbt. Våra kollegor i Khartoum barrikaderade sig i sina lägenheter och jobbade från golvet i köket, så långt från fönstren som möjligt. Ett av våra kontor blev beskjutet och personalen fick evakuera till källaren. Våra bilar, datorer och allt medicinskt material blev stulet. Att gå ut och köpa vatten eller mat i Khartoum har varit förenat med livsfara på grund av de ständigt pågående stridigheterna. Tusentals människor är nu på flykt inom landet och till grannländerna.

I El Fashier i norra Darfur har det sjukhus vi stödjer fått ta emot många hundra skadade och har snabbt fått ställa om till att ge kirurgisk vård trots att sjukhuset inte är utrustat för det. Sjukhuset är nu fullständigt överbelastat och personalen har arbetat dygnet runt sedan stridigheterna började för att ta hand om alla sårade.

En sjukhusbyggnad full med folk i Sudan.
Foto: Mohamed Gibreel Adam/Läkare Utan Gränser
Sjukhuset i El Fasher, Sudan, har tagit emot så många patienter sedan stridigheterna startade att patienter nu vårdas på golvet i sjukhusets korridorer.

Jag var på plats i Sudan för att arbeta i ett flyktingläger i sydöstra delen av landet där jag var medicinskt ansvarig och chef för läkarna. Projektet bedriver sjukvård till ett läger med 24 000 flyktingar som flytt kriget i Tigray, Etiopien, men sjukhusets dörrar är lika öppna för lokalbefolkningen. Fördelningen av patienter från Sudan och Etiopien är ungefär 50/50. Många av flyktingarna bär med sig fruktansvärda trauman från kriget i Tigray och därför är det enormt viktigt att projektet också bedriver psykiatrisk vård, bland annat till överlevare av sexuellt och könsbaserat våld.

I alla Läkare Utan Gränsers projekt världen över är den stora majoriteten av personalen lokal, så också i vårt projekt. Jag arbetade tillsammans med 10 internationella kollegor från alla världens hörn, samt ca 300 lokala kollegor som kom både från Sudan och Etiopien, precis som våra patienter.

Trots att det var lugnt där vi jobbade kändes stridigheterna nära eftersom mina kollegor ständigt fick uppdateringar från vänner och familj som flydde för sina liv från våldsamheterna. Första dagen av striderna jobbade jag tillsammans med en kollega när hon fick veta att en släkting blivit skjuten. Han levde, men var allvarligt skadad. Vi kramades och hon grät. Jag tänkte att detta kan inte vara sant. Vad är det som händer?

"Efter att stridigheterna bröt ut uttryckte de så mycket oro, vad ska hända nu? Vad händer med mitt land, min framtid och min familj?"

Våldsamheterna spred sig snabbt till stora delar av landet. Osäkerheten för hur detta skulle utveckla sig påverkade alla. Veckan innan stridigheterna bröt ut hade jag utvecklingssamtal med flera av de lokala läkarna. Vi pratade om deras karriär och framtidsplaner, vad de skulle specialisera sig inom. Efter att stridigheterna bröt ut uttryckte de så mycket oro, vad ska hända nu? Vad händer med mitt land, min framtid och min familj? 

Beslutet att vi skulle evakuera kom också väldigt hastigt. Vi kallade till ett möte med hela personalen där vi fick information om att nästan all internationell personal skulle evakueras. Sen fick vi i all hast packa ihop en liten ryggsäck med det essentiella plus vår medicinska evakueringsväska. Klockan 04 på natten lämnade vi lägret i två bilar och körde mot gränsen till Etiopien.

Bland några bilar står en grupp människor och pratar.
Foto: Oscar Schaible
"Beslutet att vi skulle evakuera kom också väldigt hastigt. Vi fick i all hast packa ihop en liten ryggsäck med det essentiella plus vår medicinska evakueringsväska. Klockan 04 på natten lämnade vi lägret i två bilar och körde mot gränsen till Etiopien."

Sedan jag kommit hem är mina tankar kvar hos mina vänner och kollegor i Sudan. Under de sju månaderna jag arbetade i Sudan var den lokala och internationella personalen ett team. Vi jobbade tillsammans. Evakueringen gjorde det så tydligt att vissa av oss kan lämna när det hettar till medan den lokala personalen stannar. Det kändes så otroligt svårt att lämna i den stunden. En typ av skam. Men samtidigt är det inte så att projektet är beroende av oss internationell personal, vi är en liten del av ett stort team. Sedan vi lämnade projektet för ca 1 vecka sedan har våra lokala kollegor fortsatt arbetet med att ge vård till befolkningen.

När vi kom till gränsen till Etiopien möttes vi av Läkare Utan Gränsers ”emergency team”. Jag blev så glad och stolt att se att de redan var på väg in för att stötta kollegorna i Sudan. Läkare Utan Gränser kommer inte lämna, tvärt om sker nu en omorganisering och uppgradering av våra insatser för att bättre möta ett förändrat behov. I Khartoum har vårt team delat ut medicinsk utrustning till fem sjukhus. I Wad Madani har mobila klinker startas upp och vi har delat ut akuta förnödenheter till personer på flykt. I El Fasher har teamet ställt om och tar nu emot patienter som skadats under stridigheterna. Och detta är bra tre exempel. Vi utvärderar hela tiden var behovet är som störst och hur vi bäst kan svara mot det. De ständigt pågående striderna gör dock arbetet mycket svårt och i vissa områden kan vi inte arbeta just nu på grund av att riskerna är för stora.

"Jag är så stolt över mina lokala och internationella kollegor som nu är i Sudan och gör var de kan för att stötta befolkningen i denna fruktansvärda situation."

Dessvärre är tillgången till sjukvård i Sudan just nu enormt begränsad, i en tid när befolkningen behöver det som mest. Många sjukvårdsinrättningar har skadats under stridigheterna och både sjukvårdspersonal och civila har svårt att nå de få som fortfarande fungerar på grund av våldet. Det finns även mycket stora problem att få in medicinskt material. Sudan hade redan innan stridigheterna startade stora behov av humanitärt stöd till befolkningen, bland annat estimerade UNICEF att 78 000 barn under 5 år årligen dog av orsaker som skulle kunna förebyggas, som tex malaria. Striderna har gjort situationen än värre och på många ställen är behoven nu akuta.

Jag är så stolt över mina lokala och internationella kollegor som nu är i Sudan och gör var de kan för att stötta befolkningen i denna fruktansvärda situation. Läkare Utan Gränser uppmanar till omedelbart skydd för civila mot det urskillningslösa våldet och attackerna. Vi uppmanar också alla parter i konflikten att skydda vårdinrättningar, inklusive sjukhus, kliniker, lager och ambulanser. Detta skydd ska även inkludera civila, sjukvårdspersonal och hjälparbetare. Dessa ska aldrig vara en måltavla.

Läkare Utan Gränsers klinik i flyktinglägret i Taneidba

Sjukhuset har 50 sängplatser och bedriver bland annat öppenvård, akutsjukvård, mödravård, vård för barn med undernäring, och psykiatrisk vård. De vanligaste sjukdomarna hos patienterna är infektioner så som malaria, diarré och lunginflammation, men sjukdomar så som diabetes och hjärtsvikt är även vanliga här.

Sydöstra Sudan och nordvästra Etiopien, varifrån flyktingarna kommer, är två av de områdena i världen med den högsta spridningen av visceral leishmaniasis (kala azar) i världen. Leishmaniasis är en parasitsjukdom som påverkar benmärgen vilket leder till att immunförsvaret blir försvagat, patienten får feber, går ner mycket i vikt och kan till exempel få inre blödningar. Behandlingen är lång, dyr och toxisk, och bristande tillgång till läkemedel är ett väldigt stort problem i Sudan och på många andra ställen i världen. Läkare Utan Gränser driver redan projekt för behandling av viceral leishmaniasis i Etiopien och andra delar av Sudan, och under februari månad startade upp ett program för behandling av denna dödliga sjukdom också på sjukhuset i Taneidba.