Lesbos: ”De som har tur bor i en container”
Myriam Abdel-Basit arbetar som kulturtolk på den grekiska ön Lesbos, där människor som tagit sig till Grekland från Turkiet tvingas bo i trånga läger. Hon berättar hur tillgång till sjukvård gör det möjligt för flyktingar som lever under hårda förhållanden att återigen känna sig som människor.
”Efter att ha överlevt krig, våld och den farliga resan från Turkiet har många flyktingar och migranter fastnat på de grekiska öarna. På Lesbos, där jag arbetar som kulturtolk, skickas de flesta till ett EU-finansierat läger som heter Moria.
Ett avtal mellan Europa och Turkiet förbjuder personer att flytta till fastlandet tills de grekiska myndigheterna har behandlat deras papper och beslutat om asylansökan.
I det överfulla lägret, som är byggt att rymma 2 000 människor, bor nu över 5 500. De som har ”tur” bor i en container - föreställ dig en ombyggt fraktcontainer - men de flesta bor i tunna, oisolerade tält, gjorda för sommarväder.
En av de första sakerna du märker när du går runt i Moria är alla familjer med små barn. De leker med det överflöd av skräp som ligger runtomkring, tränger sig runt de små utrymmena som finns mellan varje tält och klamrar sig fast på sina mammor när de kämpar för att ta sig uppför de branta kullarna runt lägret.
Barnen finns precis överallt - desperata att leka.
Fler och fler människor anländer till Lesbos varje dag och skickas till Moria för att registrera sig. 40 procent av de nyanlända är barn och 23 procent är kvinnor.
När vintermånaderna kom var barnen mer sårbara för sjukdomar och infektioner på grund av kombinationen av försämrat väder och dåliga levnadsförhållanden. I förväg etablerade Läkare Utan Gränser en specialklinik för barn.
Vår mobila klinik är byggd av lastbilar som har omvandlats till tre konsultationsrum och ett apotek. Vi registrerar patienter och bedömer varje barns hälsobehov, bestämmer om de kan vänta tills en läkare är ledig eller om de genast behöver hänvisas vidare för vård.
Mitt jobb är att underlätta kommunikationen mellan patienter och sjuksköterskor. Jag översätter och ser till att alla förstår vad som sägs.
Jag är med patienterna när de besöker läkaren och följer med till apoteket när de hämtar ut mediciner. Jag hjälper också till att förklara när och hur man tar medicinen.
Många föräldrar berättar för mig att den enda anledningen till att de lämnade sina hemländer var att ge sina barn ett bättre liv. De är väldigt oroade över deras hälsa.
En far berättade att han beslutade sig för att lämna Syrien för mindre än en månad sedan. Fram till dess hade han vägrat. Men så småningom fick han acceptera att det var osäkert för hans barn att stanna kvar.
Från mina samtal med föräldrar känner jag att hoppet om deras barns framtid är en av få saker de har kvar. De har inte haft kontroll över mycket av det som har hänt dem under de senaste åren, men att kunna komma till vår klinik och få vård åt sina barn gör det möjligt för dem att återfå någon känsla av kontroll.
En afghansk kvinna sa till oss att - ’Jag kände mig äntligen behandlad som en människa igen’.
Vi gör väntrummet så glatt som möjligt. Vi har en stor svart tavla som barnen kan rita på, böcker att färglägga för att stimulera den kreativitet de kan ha förlorat efter att ha gått minste om skolgång i månader eller till och med år, såpbubblor och massor av ballonger. Innan jag arbetade på kliniken förstod jag inte hur glad en ballong kan göra ett barn.
Många hälsoproblem är ett direkt resultat av den miljö barnen befinner sig i. Mask och huvudlöss är mycket vanliga. Vi har också barn som lider av kroniska sjukdomar och som inte har den medicinen de behöver. Vissa har aldrig träffat en läkare för sin allvarliga sjukdom medan andra har förlorat medicinen på resan hit.
En annan viktig fråga är de mycket små barnen, födda på Lesbos, som inte har fått några vaccinationer. De överfulla lägren är en idealisk förutsättning för utbrott av sjukdomar som påssjuka och mässling.
Trots att vi tillhandahåller vård åt barnen behöver de desperat komma till en bättre miljö. De måste få ta sig härifrån så snart som möjligt. Så länge de är här är sjukdomar oundvikliga.
Men just nu fortsätter vi göra så mycket vi kan, med ett stort leende och en ballong i handen.”
- Myriam Abdel-Basit, kulturtolk på den grekiska ön Lesbos.
Läs mer om vårt arbete med flyktingar i Grekland