”Om alla lämnar landet, vem ska då vårda patienterna?”

Gaza

Den 15 juli 2024 avbröts plötsligt Mohammad Abu Mughaisebs rast av luftangrepp. Han arbetade då som biträdande medicinskt ansvarig på Nassersjukhusets trauma- och brännskadeavdelning i Khan Yunis i Gaza.

– Vi hörde tre kraftiga flyganfall som skakade hela sjukhuset. Femton minuter senare hörde vi ambulanser.

Läkare Utan Gränser, tillsammans med resten av sjukhusets medicinska personal, aktiverade planen för att hantera ett stort antal skadade patienter. 

– Akutmottagningen fick förstärkning av 20 medicinska medarbetare från andra delar av sjukhuset. Situationen var väldigt spänd. Det var fullt med skadade patienter, och fler och fler anlände. Innan den dagen hade jag aldrig varit med om att det kommit ett så stort antal skadade patienter på en gång. Varje hörn av sjukhuset var fullt. Varje kvadratmeter togs upp av skadade eller döda. Den medicinska personalen jobbade väldigt hårt för att rädda liv. Tyvärr avled vissa patienter av sina mycket allvarliga skador. Både intensivvårdsavdelningen och alla operationsrum var fulla.

Mohammad Abu Mughaisebs kollega, en narkosläkare, upptäckte att han hade familjemedlemmar bland de skadade.

– Han förlorade sin brorsson och hans döttrar skadades. Vår medicinska personal tvingades höra att deras familjemedlemmar fanns bland de skadade och döda medan de arbetade för att rädda liv.

Kriget i Gaza, som nu pågått i mer än ett år, fortsätter att orsaka förödelse. Sjukvårdsinrättningar, ambulanser och civila attackeras igen och igen.

Sudan

– Om alla lämnar landet, vem ska då vårda patienterna? Om alla flyr kommer människor att dö.

Khadija Ismail är 31 år och jobbar som medicinskt ansvarig för Läkare Utan Gränser i Sudan. När kriget bröt ut i april 2023, mellan Sudans armé och den paramilitära styrkan Rapid Support Forces (RSF), befann sig hennes familj i huvudstaden Khartoum. Själv arbetare hon nära el-Geneina i Darfur och bestämde sig för att stanna kvar i sitt hemland för att ge livräddande vård. 

– Jag hade svårt att få kontakt med min familj, jag visste inte vad som hände dem i Khartoum. Jag bodde hos släktingar i el-Geneina i nästan två månader. Vi hade inte tillgång till kommunikation och brist på mat och vatten. Människor dog. Jag försökte hjälpa till som volontär för att ta hand om skadade. Just då var sjukhuset i el-Geneina plundrat, förstört och ur bruk.

Khadija Ismail berättar om kvinnors utsatta situation i kriget. 

– Jag har hört många hemska berättelser från kvinnor. Om makar som dött, om makar som flytt efter att ha förlorat allt och inte kunnat ta ansvaret. Kvinnor lider, speciellt i Darfur. De försöker arbeta men situationen blir värre och mer och mer utmanande. Många av dem lämnas med allt ansvar över familjen, som ibland består av sex eller sju familjemedlemmar.

– En berättelse som berörde mig extra mycket kom från en fyrabarnsmamma från Krinik. Hon hade skador från att en man hade försökt våldta henne när hon var ute och samlade gräs. Hon hade tappat bort sin man på fältet där hon arbetade för att ha råd med mat till sina barn. I självförsvar slog hon mannen med en sten. Båda två togs till sjukhuset. Mannen blödde. Polisen tog beslutet att arrestera kvinnan. Hur kunde de arrestera offret, en mamma med fyra barn? 

Haiti

Den 3 september 2024 i Haitis huvudstad Port-au-Prince stoppas en av Läkare Utan Gränsers ambulanser av polisen och kvarhölls i en timme. Patienten i ambulansen hann dö innan den nådde fram till sjukhuset. 

Våldet mellan rivaliserande gäng på gatorna i Haitis huvudstad Port-au-Prince är förlamande. Människors vardag har blivit synonymt med våld, rädsla och osäkerhet. Det gäller även vår personals. Patrick Maxime är 33 år och jobbar som läkare på sjukhuset i Carrefour i Port-au-Prince. 

– Området Carrefour är isolerat och tillgången till sjukvård är bristfällig. Osäkerheten och våldet i området gör det väldigt svårt att bistå med sjukvård. Men genom Läkare Utan Gränser får jag möjlighet att hjälpa mina medmänniskor och ge vård till de som annars skulle gå utan. Jobbet motiverar mig eftersom jag får använda mina färdigheter till att hjälpa befolkningen i mitt hemland.

Gatuvåldet gör att något så till synes enkelt som att åka till jobbet är en stor utmaning. 

– Att åka till jobbet är ofta farligt på grund av sammandrabbningar mellan beväpnade grupper och polisen. Det finns alltid en risk att hamna i skottlinjen. Närvaron av dessa grupper gör att det konstant ligger en oro i luften. De här omständigheterna är en fara både fysiskt och psykiskt för sjukvårdsanställda.

Patrick Maxime påverkas hårt av situationen. 

– Det pågående våldet och osäkerheten påverkar mig på djupet, både på ett professionellt och personligt plan. Det konstanta säkerhetshotet, att hela tiden se beväpnade grupper, och de många mötena med traumapatienter gör mig mentalt utmattad. Miljön gör mig stressad och har en negativ påverkan på min psykiska hälsa.

– Men mitt uppdrag att hjälpa människor i nöd och engagemanget för mitt yrke får mig att fortsätta. Att jobba för Läkare Utan Gränser ger mig ett syfte. Mitt jobb är livsviktigt för människorna som tvingas leva sina liv under de här svåra omständigheterna.

Ukraina

Den 25 oktober 2024 träffades Mechnikov-sjukhuset i Dnipro, en av Ukrainas största vårdinrättningar, i en missilattack. Ambulanssjukvårdaren Dmytro Bilous som ofta evakuerar patienter till det sjukhuset hade tur som inte var där just då. 

– En av mina kollegor som arbetar som läkare skadades i attacken. Glassplitter från explosionen skar upp hans rygg. Splittret träffade även en cancerpatient som fick ett sår i huvudet. Det är skrämmande att sjukhus utsätts för attacker och kan bli måltavlor när som helst.

Sedan i april 2022, några månader efter att konflikten trappades upp till ett fullskaligt krig, har vi evakuerat patienter med hjälp av våra ambulanser i Ukraina. Våra personal vittnar om att sjukvårdsinrättningar som ligger 20 till 30 kilometer från områdena där det pågår strider i östra och södra delarna av landet antingen är helt eller delvis förstörda. De som fungerar har stor brist på medicinsk personal. Många specialistläkare har flytt till säkrare städer eller utomlands.

Dmytro Bilous är väl medveten om farorna med sitt jobb. 

– Vi vet vad vi ger oss in på – det är farligt överallt just nu. Risken är högre nära frontlinjen, såklart. Man behöver hantera sina rädslor och fokusera på det man behöver göra, inte på det man är rädd för. Efter ett sjudagarsskift kommer jag hem till min son och tar honom till leksaksaffären. Senast köpte jag en skällande hundleksak till honom. Han är åtta år gammal.

Ändå fortsätter han – till stor del tack vare människorna han möter och hjälper. 

– Det värmer mitt hjärta att få positiv feedback från patienter och deras anhöriga. En gång stannade vi för att köpa kaffe när en lokalbo från Donetskregionen kom fram till oss och sa: ”Tack så mycket för att ni finns här för oss.” Sådana möten får en att vilja ge ännu mer.