Hoppa till huvudinnehåll

Att förlösa ett barn per telefon

Publicerad 18 augusti 2017
Det finns inte mycket man kan göra för att göra en förlossning bekväm på en träbåt i Mekongfloden.
"Det finns inte mycket man kan göra för att göra en förlossning bekväm på en träbåt i Mekongfloden."
Foto: Helen Tindall/Läkare Utan Gränser

Theresa arbetar på vår hepatit C klinik i Kambodja. Här berättar hon om sin minsta patient hittills, och varför man som läkare sällan är helt ledig.

”Jag satt och åt lunch med Momoko, som arbetar som epidemiolog för Läkare Utan Gränser, en lördagseftermiddag på en trevlig restaurang i Phnom Penh. Helen, en sjuksköterska som jag också delar rum med, var och besökte vänner i Kampong Cham, en provins cirka två timmar bort. Några av hennes vänner bor i en by som varje år svämmas över av Mekongfloden under regnperioden. Helen hade med sig ris och andra förnödenheter till dem som hon fraktade på en flodbåt.

När jag beställde dim sum skickade Helen ett brådskande textmeddelande till mig: ”Jag befinner mig i en träbåt på det översvämmade deltat med en gravid kvinna som har ont, hjälp mig.”

– Vänta ett tag, sa jag till Momoko när servitören anlände med siu mai dumplings. 

Jag ringde upp Helen.

– Vad är det som händer? frågade jag.

– Det här är hennes första graviditet och hon vrider sig i smärta.

– Är du på floden? Hur långt är ni från staden?

– Kanske 45 minuter.

– Okej, känn på hennes mage när hon har ont. Om den är stenhård och huden ser blank och utsträckt ut är det sammandragningar, förklarade jag.

Helen bekräftade mina misstankar. Jag funderade ett tag. Det finns inte mycket man kan göra för att göra en förlossning bekväm på en träbåt i Mekongfloden.

– Du hinner nog ta henne till sjukhuset innan barnet föds, sa jag. Hjälp henne bara att byta position så att det blir mer bekvämt.

– Jag hör inte dig, svarade Helen.

– JAG TROR ATT DU HAR TID PÅ DIG, skrek jag. GÖR DET BARA SÅ BEKVÄMT DET GÅR FÖR HENNE.

Människorna på restaurangen tittade oroligt på mig.

Vi avslutade samtalet. Momoko och jag åt siu mai och räkdumplings och pratade om vårt arbete. Då ringde Helen igen.

– Jag tror att vattnet gick, sa hon.

– Okej, det kommer troligtvis gå lite snabbare nu. Jag tror fortfarande att du hinner till sjukhuset.

– Va?

– JAG TROR FORTFARANDE DU HAR TID PÅ DIG, skrek jag.

Servitrisen hoppade till.  

Jag åt en vårrulle och en till siu mai. Momoko och jag pratade om datahantering. Min telefon ringde igen.

– Vi är på bryggan nu. Jag kan se huvudet, sa Helen.

– Okej, oroa dig inte. Vira ett tygstycke runt din hand och hjälp till att ta emot.

Jag hör ett mumlande från den andra sidan luren.

– Åh, nu är huvudet ute.

– Lägg försiktigt barnet på din underarm, fortsatte jag.

Då hörde jag plötsligt någon gråta.

– Åh, nu hör jag! Blev det en pojke eller en flicka?

– Låt mig se efter. (Professionellt tips: När man är med vid en förlossning är könsorganen det sista man oroar dig för.) Det är en pojke, svarar Helen.

– DET ÄR EN POJKE! ropade jag till Momoko, som storögd åt sina fläskkakor.

Fler blickar från närliggande bord.

– Nu lägger du bara barnet vid mammans bröst.

– Åh herregud, jag har precis förlöst en bebis! säger en chockad Helen.

– Bra jobbat! Nu tar du en ren trasa och torkar barnet.

– Vad ska jag göra med navelsträngen?

– Du behöver två rena klämmor eller något rent snöre eller tandtråd för att klippa navelsträngen, säger jag. Men jag antar att du inte har något av det just nu.

– Fasiken, jag önskar att jag hade min necessär med mig just nu, svarar Helen irriterat.

– Glöm det. Det har ingen brådska. Oavsett vad du gör, låt inte någon skära av den med en smutsig kniv eller något annat som kan vara smutsigt. Det är så barn får en infektion i navlen. Hur långt är ni från sjukhuset?

– Kanske tio minuter.

– Då kanske moderkakan hinner komma ut innan dess. Ta en plastpåse och försök att fånga den om det händer, för det blir blodigt om den hamnar på marken. Och bli inte förvånad om det kommer mycket blod efter moderkakan kommit ut, säger jag. Det kan verka mycket med det är helt normalt.

– Okej. Nu måste jag lägga på.

– Bra, för det här är det konstigaste samtalet jag någonsin haft, svarar jag.

Mamman och barnet tog sig till distriktssjukhuset, och jag avslutade min lunch med en kanna te. Jag har varit involverad i tusen förlossningar, men det här är den första per telefon. Från och med nu skickar jag alltid med Helen en ren sax, handskar och tandtråd. För säkerhets skull.”

– Theresa Chan, läkare som arbetar i Kambodja.