Staden Bambo i Nordkivu i Kongo-Kinshasa är drabbad av en humanitär kris. Den pågående konflikten i provinsen har tvingat tiotusentals människor att fly till staden där det nu råder brist på mat, tak över huvudet och sjukvård för internflyktingarna.
När strider bröt ut i byn Rushashi och beväpnade grupper tog kontroll över skörden flydde Kinoko* med sin man och sina sex barn. Kvar blev de flesta av familjens tillhörigheter – och släktingar som de nu inte vet hur det har gått för. Familjen gick genom skogen i flera veckor innan de anlände till Bambo.
– Det är svårt att sova för att det är så trångt här. För att överleva frågar vi lokalbefolkningen, som jobbar ute på fälten, om vi kan få manioklöv eller ruttna bananer. Men trots det så har vi det svårt. Barnen är så hungriga, säger Kiniko.
Internflyktingarna söker vård för bland annat undernäring, sexuellt våld och diarré- och luftvägssjukdomar. Foto: Läkare Utan Gränser
De flesta av internflyktingarna i Bambo är kvinnor och barn. Kiniko och hennes familj har tagit skydd i en skolbyggnad som – precis som flertalet andra byggnader och kyrkor – fungerar som boende för internflyktingar. Mellan maj och juli i år fördubblades nästan antalet människor på flykt i staden. De över 51 000 flyktingarna utgör nu över 80 procent av Bambos befolkning.
Kontrollerad av M23
Konflikten mellan den beväpnade gruppen M23 och den kongolesiska armén eskalerade i Nordkivu i december 2024. Sedan dess har M23 tagit kontroll över provinshuvudstaden Goma och striderna har fortsatt. I juni tog de kontroll över Bambo, som är en av regionen Rutshurus största städer. Förutom M23 är andra beväpnade grupper involverade i konflikten i landet, bland annat Democratic Forces for the Liberation of Rwanda (FDLR) och milisen Collective of Movements for Change (CMC).
– Jag lämnade mitt hem efter att skottlossning bröt ut mellan M23 och CMC, säger Nsaku* som flydde från Birambizo tillsammans med fyra familjemedlemmar.
– De satte eld på flera hus som de trodde hörde till CMC-medlemmar. På grund av osäkerheten gömde jag mig i skogen i flera dagar. Till slut bestämde jag mig för att fly. Jag tvingades lämna min boskap.
Karta över Nordkivu.
Trauma och våld
Bambo har blivit en bräcklig fristad för de som flyr våldet. Eftersom konflikten i områdena runt omkring fortsätter kommer det troligtvis att dröja innan familjer på flykt kan återvända till sina hem. Det är vanligt att de beväpnade grupperna stjäl skörden från människor som utan den har lite att överleva av. Många av de som nyligen anlänt är djupt traumatiserade och bär på vittnesmål om våld.
– Vi hotades om att alla som stannade kvar skulle bli dödade, berättar en man som flydde efter att han hörde bomber explodera i närheten av fälten där han både bodde och jobbade
– En soldat höll upp en höna. Han högg av hönans huvud framför mig, som för att visa att jag stod näst på tur. Två av mina familjemedlemmar dödades.
Nordkivus provinshuvudstad Goma kontrolleras av den beväpnade gruppen M23. Foto: Daniel Buuma
De humanitära behoven i Bambo är enorma. Många av flyktingarna bor i överfulla provisoriska boenden där det råder brist på rent vatten och basala förnödenheter. Antalet som lider av hunger stiger, bland annat på grund av att priset på bönor på den lokala marknaden har fördubblats.
På plats sedan 2017
Läkare Utan Gränser har funnits på plats i Bambo sedan 2017 och är en av få internationella medicinska organisationer som stöttar flyktingar i området. Vi bistår med vård till cirka 3 700 patienter i veckan på sjukhuset och på vårdcentraler i staden och i närliggande områden. Undernäringskliniker har varit överfulla i över en månad, vi ser dussintals fall av sexuellt våld varje vecka och många söker vård för diarré- och luftvägssjukdomar.
Bland flyktingarna i Bambo råder stora behov av mat, tak över huvudet och vatten och sanitet. Foto: Läkare Utan Gränser
Även antalet malariafall har ökat. På en enskild klinik har vi tagit emot cirka 340 patienter med malaria i veckan den senaste månaden. Ökningen beror delvis på nedskärningar i det internationella humanitära biståndet, bland annat från USAID. Det har lett till att det nationella malariaprogrammet har behövt avsluta sin verksamhet i området. Nedskärningarna har även gjort att lokala hälso- och sjukvårdsmyndigheterna har färre resurser till att behandla undernäring, tuberkulos och hiv.
Fler aktörer behöver agera
– Det behövs insatser akut, inte bara medicinska utan även sådana som rör vatten och sanitet, matdistribution och att förse människor med tak över huvudet. Om inget görs är risken för att sjukdomar sprids stor, säger François Calas, landansvarig i Kongo-Kinshasa.
– Våra team kommer att fortsätta bistå med livräddande vård, men vi kan inte tillgodose de växande humanitära behoven själva. För att undvika en katastrof är det avgörande att fler aktörer agerar.
*Namnen har ändrats för att skydda personernas identiteter.