Hoppa till huvudinnehåll

I Syrien hotades Mimansa dagligen

Publicerad 28 juli 2016

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Vakter finns vid entrén till ett sjukhus i Syrien.

Säkerhetsvakter släpper in vår personal genom entrén till ett sjukhus i norra Syrien.

Varje dag konfronteras de med lidande. Med svårt sjuka eller skadade patienter. Ibland riskerar de sitt eget liv. Ändå åker många fältarbetare ut gång efter gång. Hur orkar de? Vi frågade några av dem.

Att som läkare inte kunna bota sina patienter, att stå bredvid och se dem dö, är extremt påfrestande. Just så var det för Fredrik Rücker när han kom till Liberia i september 2014.

Det var mitt under ebolaepidemin och runtomkring honom dog patienterna, den ena efter den andra. Det var ett uppdrag som innebar stora personliga risker och små möjligheter att bota någon. Samtidigt var det ett av de bästa uppdrag som Fredrik har gjort.

– Jag kom till Monrovia precis när pendeln höll på att svänga. Det var i toppen av epidemin men engagemanget från omvärlden var väldigt stort, vi fick mer resurser, anställde fler och byggde upp ett nytt behandlingscenter som matchade behoven. Vi kände att vi inte bara hade Läkare Utan Gränser utan hela världen bakom oss, säger han.

UTMATTNING ÖKAR RISKEN FÖR EBOLA

Det team som Fredrik ingick i bestod av väldigt erfarna fältarbetare. De tog hand om varandra och var uppmärksamma på signaler som kunde tyda på att någon höll på att bli för utmattad – vilket inte minst innebar en stor smittorisk.

– Den första tiden jobbade vi dag och natt och jag blev otroligt utmattad. Efter två veckor frågade en kollega hur jag mådde och erbjöd sig att ta mitt pass. Då hade jag börjat få minnesluckor.

När han kom hem till Dalarna igen drömde han att han själv låg som patient på en ebolaklinik. Kanske var det ett tecken på posttraumatisk stress, säger han. Men mardrömmarna klingade av och allt blev som vanligt igen.

I SYRIEN HOTADES DE DAGLIGEN

Det var flera veckor efter att Mimansa Madheden kommit hem från Syrien. Hon hade seglat ner till vänner i Trosa och satt och åt middag när hon drabbades av en känsla av akut fara. Inget särskilt hade hänt. Men under kvällen växte sig känslan allt starkare och på natten fick hon inte en blund i ögonen. Hela hennes kropp befann sig i ett tillstånd av högsta beredskap.

Jag var ju hos vänner, jag borde känna mig trygg. Men otryggheten fanns inom mig. Mimansa Madheden, barnmorska

 – Den första tiden efter att jag kommit hem från Syrien kände jag bara en enorm trötthet. Jag var varken hungrig, törstig eller ledsen. Bara trött. Jag pratade inte med någon om vad som hade hänt utan avskärmade mig socialt. Och det är inte alls likt mig, säger Mimansa, barnmorska med flera uppdrag för Läkare Utan Gränser i bagaget.

Mimansa arbetade för Läkare utan Gränser i Syrien.När Mimansa Madheden arbetade i ett projekt i Syrien var hot en del av vardagen. Foto: Läkare Utan Gränser

– När det där hände i Trosa förstod jag inte alls vad det var, fortsätter hon. Jag var ju hos vänner, jag borde känna mig trygg. Men otryggheten fanns inom mig.

Under uppdraget i Syrien, på våren 2013, hotades hon och de andra i teamet med vapen mer eller mindre dagligen. Men att reaktionen kom långt senare, i tryggheten?

MÅNGA FÅR PSYKiska BESVÄR

Enligt studier om psykiska besvär hos biståndsarbetare är det ofta på det viset. Så länge Mimansa var kvar i Syrien fanns det inte något utrymme att ge efter för rädslan och kaoset hon befann sig i. Hon var tvungen att hålla ihop. Väl hemma igen, omgiven av familj och vänner, var förutsättningarna annorlunda och hon kunde »tillåta« sig att bryta ihop.

Vi har ju faktiskt inget att klaga på. Inte om man jämför med hur människor har det på de platser där vi jobbar. Elektra Noutsou, psykolog

Mimansa fick hjälp. Genom Läkare Utan Gränser fick hon behandling hos en psykolog vid kris- och traumacentret på Danderyds sjukhus.

För Elektra Noutsou, psykolog med erfarenhet från både Läkare Utan Gränser och andra organisationer, är det inte så konstigt att man kan må dåligt.

– Även om man själv inte är med om något särskilt så konfronteras man hela tiden med andra människors berättelser, om våldtäkt, flykt och andra traumatiska händelser. Allt detta lidande sätter spår. Det finns också en kultur att man inte får beklaga sig, framför allt inom humanitära organisationer, fortsätter hon. Jag tänker själv så. Vi har ju faktiskt inget att klaga på. Inte om man jämför med hur människor har det på de platser där vi jobbar.

Det här en förkortad version, du kan läsa hela texten i vår tidning Direkt.

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.