Läkare Utan Gränser startades 1971 i Paris av en grupp läkare och journalister. De ansåg att det behövdes en oberoende hjälporganisation som vågade vittna om övergrepp och missförhållanden, och satte människor före politik.
I enlighet med våra grundläggande principer är vi beredda att uttala oss offentligt när vi bedömer att det är nödvändigt. Det kan till exempel vara när en viss grupp människor försummas, när militära eller politiska insatser får allvarliga medicinska konsekvenser eller när internationella organisationer inte gör tillräckligt i samband med en nödsituation. Ibland sätter vi också ljuset på system och politiska beslut som begränsar tillgången till sjukvård eller nödvändiga mediciner.
Vi talar med regeringar, icke-statliga väpnade grupper, FN-organ och andra inflytelserika aktörer med målet att förbättra situationen för människor i nöd.
Våra uttalanden bygger på analys av medicinsk data, på vår egen forskning och på vittnesmål från patienter och personal.
Fördömer civila måltavlor
En viktig fråga där vi försöker påverka beslutsfattare är attacker mot sjukvård i väpnade konflikter. Vi har bland annat dokumenterat skadade och döda samt attacker mot sjukvården i Syrien, Ukraina, Haiti, Sydsudan, Palestina och Sudan.
I samband med folkmordet i Rwanda 1994 uppmanade vi, för första gången någonsin, till en internationell militär insats. Året därpå fördömde Läkare Utan Gränser massakern på civila i Srebrenica, i samband med kriget i Bosnien.
Fyra år senare, 1999, fördömde vi den ryska militärens bombningar av Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Under 2004 och 2005 uppmanade Läkare Utan Gränser FN: s säkerhetsråd att fokusera mer på krisen i Darfur. Och 2007 fördömde vi det faktum att civila allt oftare blir måltavlor i konflikter, något som inträffade i bland annat Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Tchad och Somalia.
Ytterligare ett exempel på vårt påverkansarbete är efterföljden av bombningen av vårt sjukhus i Kunduz, Afghanistan, den 3 oktober 2016. Vi vände oss till FN:s säkerhetsråd som antog resolution 2286 vilken var ett starkt fördömande av attacker och hot mot skadade och sjuka, samt mot medicinsk och humanitär personal som hjälper dem.