Hoppa till huvudinnehåll

Äntligen i fält

Publicerad 13 november 2018
På sjukhuset i Chaman, Pakistan, bistår vi vid cirka 100 förlossningar varje vecka.
Foto: Nasir Ghafoor/Läkare Utan Gränser
På sjukhuset i Chaman, Pakistan, bistår vi vid cirka 100 förlossningar varje vecka.

Efter sex månaders väntan och arbete på distans från Islamabad fick jag äntligen mitt resetillstånd och kunde ta mig till Chaman. 

Jag är glad över att äntligen kunna spendera tid med teamen på plats och inte minst att kunna skriva under ett dokument utan att först behöva skriva ut det, signera, skanna det och slutligen skicka tillbaka det till Chaman som tidigare.

Jag har redan varit i Chaman i en månad. Det har varit en intensiv månad fylld med aktiviteter och framför allt fina berättelser från patienterna. För det mesta är jag tacksam över att kunna sätta saker i perspektiv och inse hur svårt det egentligen är att driva ett projekt på distans. Jag kan äntligen vara med teamen personligen, ta möten utan att behöva koppla upp mig på Skype och promenera runt på avdelningarna och de andra sjukhusfaciliteterna. Jag kan också ha fysiska möten med lokala aktörer, myndigheter och personal. Allt det här är saker som vi vanligtvis tar för givet i en vanlig arbetsmiljö. Men för mig känns allt väldigt nytt efter sex månaders distansarbete.

De räddar liv varje dag.

Under mina första veckor i Chaman har jag tagit mig tid att lära känna personalen och miljön. Teamen gör ett otroligt jobb med tanke på omständigheterna. På mödravårdsavdelningen har vi cirka 100 förlossningar varje vecka. Av dem är tio procent komplicerade fall som behöver kejsarsnitt och ytterligare kirurgisk vård. På akutmottagningen arbetar våra team outtröttligt med traumafall, ofta till följd av våld och bilolyckor. De räddar liv varje dag. På vår neonatalavdelning tar vi emot för tidigt nyfödda barn och barn med komplikationer som behöver omedelbar vård. Så våra inkubatorer och vår personal är ständigt upptagna.

Jag är glad över att vara äntligen vara på plats och spendera tid med teamen. Men min kropp och själ håller fortfarande på att anpassa sig till den torra väderleken. Nu är det höst, nätterna blir kallare och dagarna blir kortare. Men solen skiner fortfarande varje dag och moln är en sällsynt företeelse i dessa delar av världen.

Medan jag njuter av det fina vädret ser jag fram emot att spendera mer tid i Chaman och få uppleva den kommande vintern där temperaturen förväntas sjunka under noll. Det kan till och med hända att vi får se ett eller annat snöfall.

Läs hela Sergio Scros blogg från Pakistan.