Äntligen inne på målrakan
Skriver detta på Bryssels flygplats. Lite trött efter långflygning, OTÅLIG att komma hem. Och, måste jag tillstå, lite nervös för hur jag ska reagera när jag kommer hem, hur acklimatiseringsprocessen kommer att vara.
Alla jag talat med säger nämligen samma sak: det svåraste med att åka på uppdrag i fält är att komma hem.
Jag lämnade Bolomba för nio dagar sedan. Det känns redan som en evighet. Två dagar på motorcykel – ömsom på skogsstig, ömsom på översvämmad lerväg, ömsom på den smala grusväg som är huvudled mellan de två respektive provinshuvudstäderna Mbandaka och Boende (och utritad som motorväg på kartan…) – och därefter flyg till Kinshasa. De senaste dagarna har jag tillbringat med debriefings och utvärderingar. Och vila. I EN SÄNG, MED EN HUVUDKUDDE! Vilken outsäglig lycka!
Av dessa har fler än 490 överlevt.
Resten av teamet lämnar Bolomba med början idag. Totalt 72 personer ska under en veckas tid återföras till Kinshasa. Jag lämnade några dagar tidigare, eftersom mitt kontrakt var på väg att löpa ut. Jag blir stolt när jag ser de preliminära siffrorna från interventionen. 140 000 barn vaccinerade (vilket motsvarar 99 procent av alla barn mellan sex månader och 14 år i området). Detta alltså i ett område ungefär lika stort som Belgien, utan en enda bilväg. Vaccinationsteamen har via motorcykel, båt och till fots transporterat allt material, inklusive stora kylboxar med vacciner. På våra två sjukhus har vi behandlat i storleksordningen 500 patienter. Av dessa har fler än 490 överlevt. Alla var förstås inte dödssjuka – men jag måste säga att jag har bevittnat många mirakel under mina månader där. Barn som legat i koma i fyra, fem dagar, haft upprepade krampanfall, i vissa fall knappt andats – och så plötsligt bara satt sig upp i sängen och börjat leka med syskonet.
Vad blir då kvar när PUC-teamet lämnar Bolomba? Vad blir beständigt och hållbart? Ja, dels har vi ju konstruerat byggnader och faciliteter för att bedriva sjukvård i även framgent. Dels lämnar vi efter oss ett förråd med mediciner och materiel för en god tid framöver. Men framförallt har vi bidragit till att höja kompetensnivån hos sjukvårdspersonalen på plats. Många timmars föreläsningar, bedsideundervisningar och genomgångar av olika slag har resulterat i en enorm förbättring hos teamet, som kommer att vara till nytta för många år framöver. Det är nog det jag är allra mest stolt över, när jag nu försöker summera våra insatser.
Jag kliver ombord på planet mot Stockholm med samma känsla som när jag passerar klocktornet och saxar uppför den sista lilla backen och har målet i sikte. Kilometer har lagts till kilometer och plötsligt är det över. Härligt! Och sorgligt.
Men snart kommer fortsättningen.
