Hoppa till huvudinnehåll

Den nya staden

Claes och hans kollega
Claes och hans kollega Alam

Jag har avslutat mitt femte uppdrag med Läkare Utan Gränser, denna gång i Cox’s Bazaar i Bangladesh där jag har jobbat i sex månader.  På detta uppdrag var jag anställd som “Medical Facility Manager” där jag hade som huvuduppgift att leda det tekniska teamet som sköter om vårt 4o sängs sjukhus och två hälsokliniker i världens största flyktingläger. Det tekniska teamet sköter all icke medicinsk verksamhets så som att sköta våra två generatorer som förser sjukhuset med elektricitet dygnet runt från att beställa toalettpapper.

I den skrivande stunden då jag skrev utkast till denna text är det böneutrop från de omkringliggande moskéerna i och utanför staden Ukhia (uttalas som IKEA). För en timme sedan hörde jag bön sånger från buddisttemplet som ligger bredvid vårt hus där jag och 12 andra internationella fältarbetare bor.

Just här i södra Bangladesh, bara några mil från Myanmars gräns, delar buddister, hinduer och muslimer på det religiösa utrymmet. Det är vackert med de olika bönesångerna, även för mig som själv inte är religiös.

Jag har mött och möter ständigt nya människor. Jag upplevde nya saker som fått mig att förstå Bangladesh bättre och bättre för varje dag. Jag gillar Bangladesh – det är vänligt och lite lagom stökigt!

Till Cox’s Bazaar har över 900 000 människor flytt från Myanmar och lämnat hem, ägodelar, land, släktingar, ja allt för att söka trygghet i grannlandet sen 2018. Under ett och ett halvt års tid har det skapats en ny stad här. En stad bestående av små hus (15 m2) med jordgolv, tillverkade av bambu och presenningar från FN. Mellan husen finns gång stigar, latriner, skolor och brunnar. 

Läkare Utan Gränser och många andra hjälporganisationer är här för att hjälpa till med allt från sjukvård till rent vatten, utbildning, bostäder och mat . Rohingyafolket har varit tvungna att lämna sina hem i norra Myanmar där de har bott i flera generationer. Men sedan Myanmars självständighet 1984 har Rohingyafolket aldrig erkänts som medborgare, vilket innebär att de inte har någon nationalitet eller medborgerliga rättigheter. Ungefär som om alla hallänningar och skåningar inte skulle ses som svenskar och därför inte få medborgarskap, ingen rätt till pass, trakasseras av svenska myndigheter och tvingats fly till Danmark…

Varje dag åkte vi till Läkare Utan Gränsers sjukhus som byggts mitt i det stora ”Mega camp” sydöst om staden Ukhia. En bilresa på ca 30 minuter upp och ned över det kulliga landskapet som täcks av små hyddor som Rohingyafolket byggt i de branta sluttningarna. För det här är egentligen ingen bra plats att bo på. 

Tidigare var kullarna täckta av träd och det var ett skogsreservat för elefanter, fåglar och skogsmöss. Ett område som på något sätt ”blivit över” i det tätbefolkade Bangladesh (1100 personer/ km² jämfört med Sveriges 23 personer/km²). Det beror nog på den kuperade terrängen som gör det svårt att odla, bygga och bo här.

Cox's Bazaar
Hustak i Cox Bazaar
Foto: Vincenzo Livieri

Internationella fältarbetare och de flesta av den Bangladeshiska personalen måste lämna lägret klockan fem på eftermiddagen och får inte komma in förrän klockan åtta på morgonen, trots att vi jobbar med sjukvård. Som tur är har vi fått dispens att ha några få Bangladeshisk medicinsk personal på plats, så vi kan hålla öppet 24/7. Rohingyafolket får inte lämna lägret över huvud taget, det har regeringen bestämt. På nätterna är det mest Rohingyas som bemannar sjukhuset och de arbetar som volontärer med en liten ersättning , eftersom de inte heller får jobba i Bangladesh. 

Alam är chefen över grabbarna som jobbar på nätterna och han bor granne med vårt sjukhus. Min första vecka i lägret äter vi frukost hos Alam i hans nya ”hem”. Vi sitter på jordgolvet i hyddan som består av ett sovrum, ett kök och hallen som vi sitter i. Totalt runt 15 km² för fem personer. Först bjuds vi på nudlar (från Myanmar) med kokt ägg, sen får vi sötade nudlar med jordnötter. Vi avslutar frukosten med sött te med mjölk.

Alam är muslim och hans mamma och fru håller till i köket. Men denna familj är långt ifrån så konservativa som många muslimer jag träffade i Afghanistan och Irak. Frun och mamman kikar in utan slöja och tittar nyfiket på mig, skrattar och ler. Jag känner mig härligt välkommen av den mänskliga värmen i den enkla boningen.

Alam berättar för mig vad han var tvungen att lämna bakom sig när han flydde till Bangladesh i augusti förra året. 

– Jag hade sparat ihop pengar under två år för att bygga ett hus så jag kunde gifta mig. Jag byggde ett trevåningshus. Pengarna tjänade jag på min firma med 200 anställda som utförde grävarbete för olika byggprojekt, men den är borta nu, skrattar Alam. 

– Men jag gav inte upp när jag kom hit. Jag köpte en affär mitt emot sjukhuset. Men när de byggde vägen utanför sjukhuset tvingade militären bort alla små affärer där. Nu har jag inga pengar kvar för att bygga upp den på nytt. 

Alam skrattar igen och säger att nu borde oturen vända till tur. Jag beundrar hans positiva sätt att handskas med motgångar av denna kaliber. Men samtidigt så kan jag se en sorg och frustration bakom hans skratt! 

Generellt har jag förvånats över hur väl detta samhälle ändå fungerar trots utmaningarna. Jag möts av leende människor, lekande barn och ungdomar, aktiviteter och kommers. Men denna bild är inte hela sanningen. 

Rohingyafolket här i flyktinglägret är helt beroende av att få fri mat, kläder, utbildning och sjukvård, eftersom de kan eller får inte försörja sig själva genom att odla (finns ingen mark) eller tjäna pengar (får inte jobba). 

Min kollega Miguel från Portugal som är psykiatriker och driver vårt program för psykisk hälsa. Miguel berättar för mig om många sårade och stressade själar i lägret. Det är människorna jag inte ser genom bilfönstret när jag åker till jobbet. 

De snabba och stora insatserna av Bangladesh, det internationella samfundet samt lokala och internationella hjälporganisationer har varit och är till stor hjälp och en absolut förutsättning för överlevnad. Jag är glad att vara en del av detta, och av att se att denna nya, ofrivilliga stad faktiskt fungerar. Jag är också glad för att jag vet att många svenskar bidrar till Läkare Utan Gränser så vi kan göra det möjligt att göra en skillnad här. 

Samtidigt är detta samhälle skört. En lite för stark storm (eller i värsta fall en cyklon) kan enkelt ödelägga en stor del av 900 000 människors hem - ett vindkast i fel riktning och katastrofen är ett faktum. Vad som händer i framtiden vet ingen, men många organisationer skalar nu ned sina aktiviteter i brist på pengar. När jag tittar ut genom bilrutan på väg hem från sjukhuset så önskar jag mig bara en sak inför framtiden, att trenden av orättvisor och överkonsumtion i rika länder vänder. Att människor i flyktinglägret får ta del av det som vi tar för givet – medborgarskap, mat, utbildning och sjukvård. 
När jag efter sex månader landar i Sverige och ser ut genom rutan i bussen från flygplatsen så ser jag ett välmående soligt Göteborg, inser jag ännu en gång, att jag är en av världens mest tursamma människa. En människa som får bor i ett av världens bästa länder där allt finns, precis allt!