Hoppa till huvudinnehåll

En kamp mot klockan

Publicerad 29 mars 2018
En pojke som fötts på Numbi sjukhus, Kongo-Kinshasa, där Ida Moberg jobbar.
Foto: Pau Miranda/Läkare Utan Gränser
En pojke som fötts på Numbi sjukhus, Kongo-Kinshasa, där Ida Moberg jobbar. Det är inte samma pojke i texten som på bilden.

När jag kommer in på förlossningssalen så är golvet alldeles rött av blod. På britsen ligger Zawadi som födde en pojke klockan två i natt på en vårdcentral flera kilometer bort. Kort därefter så började hon blöda från underlivet. 

Sjuksköterskan på plats försökte behandla blödningen så gått det gick, men hon insåg snabbt att Zawadi skulle behöva remitteras till sjukhus för läkarvård. Problemet var dock att ingen mopedtaxi eller några bärare var villiga att transportera henne mitt i natten på grund av det rådande säkerhetsläget i området.

Framåt gryningen så var Zawadi fortfarande vid liv och man lyckades ordna med en moped som skjutsade henne i en och en halv timme. När hon kom fram till sjukhuset i Numbi så var hon alldeles slapp, blek och utan kännbar puls på handlederna. Mina kongolesiska läkarkollegor konstaterade snabbt att hon var i chock och att blödningen efter förlossningen inte hade slutat.

Trots alla åtgärder så blöder Zawadi fortfarande

Zawadi fick intravenös vätska och eftersom att blodvärdet var väldigt lågt och hon förlorat mycket blod så startades även blodtransfusion. Hon fick medicin som hjälper livmodern att dra ihop sig men blödningen fortsatte ändå. Undersökningen visade ingen uppenbar källa till blödningen i underlivet och inga kvarvarande rester av moderkakan i livmodern. Man placerade då en ballong fylld med vatten i livmodern för att skapa ett tryck som skulle kunna stoppa blödningen.

Trots alla åtgärder så blöder Zawadi fortfarande. De lokala läkarna ringer därför på mig nu och önskar att jag ska remittera patienten till regionhuvudstaden till ett större sjukhus. Problemet är dock att regionsjukhuset ligger åtta timmar bort och att man på grund av regnsäsongen som delvis har förstört vägen måste åka den första biten med moped. Zawadi har redan hunnit få fyra enheter blod och trots alla insatser så har blödningen inte slutat. Jag och min barnmorskekollega från Läkare Utan Gränser bedömer att hon inte kommer att klara den långa transporten.

Mina kongolesiska kollegor tvekar dock

Hemma i Sverige så hade vi kunnat ringa på en ambulans eller till o en ambulanshelikopter för transporten, men någon sådan finns inte här i Södra Kivuprovinsen i Kongo-Kinshasa. Jag som inte är gynekolog får stötta mig på Läkare utan gränsers riktlinjer. Enligt dem är nästa steg att operera Zawadi för att försöka stoppa blödningen eller som sista utväg göra en hysterektomi där man tar bort livmodern. Mina kongolesiska kollegor tvekar dock på grund av rädsla för att Zawadi ska avlida på operationsbordet och för att en hysterektomi är något som man vill undvika ifall att patienten vill ha fler barn i framtiden. Ett dödsfall relaterat till en förlossning på sjukhuset är det värsta som kan hända och det kan skapa dåligt rykte för sjukhuset. De föredrar därför att vi remitterar henne till ett större sjukhus för vård.

Efter några minuters diskussion, analys av situationen samt blodprover som visar att Zawadis blod koagulerar med normal hastighet så enas vi om att man ska operera henne här på sjukhuset i Numbi. Medan två av de lokala läkarna opererar Zawadi så organiserar jag arbetet i laboratoriet och på sjukhuset med att hitta fler blodgivare. Vi har nämligen redan använt alla påsar blod som var förenliga med Zawadis. Under operationen så hittar man en bristning i livmodern. Efter att man har sytt ihop den så stabiliseras situationen. Vi lyckas hitta flera donatorer så att Zawadi kan få ytterligare två påsar med blodtransfusion.

Efter några dagar mår Zawadi bättre. Såret efter operationen läker fint och den lilla babyn mår bra. I slutet av veckan kan Zawadi återvända hem till byn med sin nyfödda son.

Följ Ida Mobergs blogg från Kongo-Kinshasa.