Ständigt ökande våld har tvingat var femte invånare på flykt. De många attackerna mot sjukvård och hjälparbetare gör befolkningen än mer utsatt.
– Den första kulan träffade en 13-årig flicka, säger Christelle. Jag föll till marken medan de fortsatte att skjuta. En kula träffade mig i vristen. En annan kula träffade ett litet barn som befann sig i ett skjul invid sjukhusväggen.
Christelle, 24 år, återhämtar sig fortfarande efter den väpnade attacken utanför sjukhuset i Batangafo i norra Centralafrikanska republiken (CAR) som skedde den 8 september 2017.
Christelle är en av 16 000 människor som hade sökt skydd på sjukhuset i Batangafo sedan i juli, när striderna intensifierades i området. Många familjer såg sina hus brinna till ned grunden och sina grannar dödas.
Christelle träffades av en kula utanför sjukhuset i Batangafo. Bild: Natasha Buhler
Flyktingar i Kongo
– Jag försökte hjälpa en familj att gömma sig undan de beväpnade männen som kom in på sjukhuset mentvå av dem hittade oss, berättar Debra, en av våra anställda i Zemio. Hon bevittnade en attack på sjukhuset den 11 juli förra året.
– De riktade sina vapen mot oss och sköt en bäbis i mammans armar.
En månad senare blev sjukhuset i Zemio åter en stridszon, när kulor avfyrades mot de 7 000 människor som hade samlats där för att söka skydd undan konflikten. Detta innebar en vändpunkt för Zemios 22 000 invånare. Alla som kunde flydde från staden över gränsen till Kongo-Kinshasa där de nu är flyktingar.
Värsta våldet sedan 2013 - 2014
– Beväpnade män sköt i luften runt vår ambulans när vi transporterade en patient till sjukhuset, säger Pelé, en sjuksköterska som arbetar för Läkare Utan Gränser i Bangassou i sydöstra Centralafrikanska republiken.
– De var verkligen spända och mycket hotfulla.
Pelé och hans team hölls fångna av de beväpnade männen i flera timmar den 21 augusti.
Situationen i Bangassou har försämrats sedan maj 2017 och nästan hela befolkningen har flytt till Kongo. Ungefär 2000 muslimer har sökt skydd i den katolska kyrkans byggnader, där de lever nästan helt utan hjälp från internationella hjälporganisationer.
"Vi fick kasta oss på marken för att söka skydd" - svenska läkaren Johan Berg i Bangassou.
Christelle, Debra och Pelé är bara tre av många tusen personer som det senaste året har sett våldet åter blossa upp i sitt hemland. Detta samtidigt som Centralafrikanske republiken fortfarande återhämtar sig från det blodiga inbördeskriget under 2013 och 2014.
– Under 2017 har vi behandlat patienter som skjutits, knivhuggits, misshandlats, bränts och våldtagits, säger Frédéric Lai Manantsoa, landchef för Läkare Utan Gränser i Centralafrikanska republiken. Landets civilbefolkning har utsatts för lika brutalt våld som under de värsta månaderna under inbördeskriget.
Sjuksköterskan Pelé inventerar apoteket på Mbalazime vårdcentral. Bild: Sandra Smiley
Nästan 40 attacker mot Läkare Utan Gränser
Vår personal har hört fruktansvärda berättelser från sina patienter men de har också själva utstått våld mot samtliga av Läkare Utan Gränsers projekt i landet. Under 2017 skedde tre våldsamma attacker per månad mot våra byggnader, fordon och personal. Dessa och andra attacker mot civila och hjälporganisationer gör Centralafrikanska republiken till ett av världens farligaste länder för hjälparbetare att verka i.
– Efter attacken mot sjukhuset i Zemio tvingades jag fly till Kongo med min familj, säger Pierre Yakanza, som arbetade för Läkare Utan Gränser i Zemio tills för några månader sedan. Då var han tvungen att lämna staden för att undkomma våldet.
– Jag gick hela natten och tog mig över floden med kanot. Vi kunde inte stanna i Zemio - det fanns ingen ordningsmakt och vem som helst kunde göra vad som helst.
Var femte invånare i Centralafrikanska republiken, med 4,5 miljoner invånare, har tvingats fly från sina hem under 2017. FN:s flyktingorgan (UNHCR) rapporterade i slutet av 2017 det högsta antalet internflyktingar i Centralafrikanska republiken sedan 2013: 688 000. Fler än 540 000 är nu flyktingar i något av grannländerna.
Tusentals utan sjukvård
Våra team har vårdat skadade i denna nya våldsvåg och även gravida kvinnor och patienter med kroniska sjukdomar vars tillstånd försämrats då de inte kunnat söka vård på grund av konflikten.
Utmärkande för våldet under 2017 var dess effekt på människors tillgång till sjukvård, särskilt när de behövde den som mest. Detta i kombination med brist på mat, vatten, skydd och utbildning har gjort befolkningen än mer utsatt.
Tidigare var sjukhusen en av få platser där människor kände sig säkra och tusentals familjer tog skydd på sjukhusområden under månader i sträck. Men sjukhusen är inte längre säkra platser. Under det senaste året har ambulanser stoppats och attackerats med patienter ombord, det har skjutits inne på vårdinrättningar och patienter har släpats ur sina sängar och avrättats. Allt detta har blivit vardag i Centralafrikanska republiken och fått katastrofala konsekvenser för sjuka och skadade.
Attackerna förra året visar en fullständig likgiltighet inför humanitära principer och hotar vår möjlighet att skydda patienter och personal. På vissa platser såsom Bangassou, har vi tvingats ta det svåra beslutet att avbryta aktiviteterna och lämna patienter utan livräddande sjukvård.
2018: mer våld och osäkerhet
Utsikterna för kommande år är inte uppmuntrande.
– Sjukvårdssystemet är i princip icke-existerande och de upprepade attackerna mot byggnader, ambulanser och patienter förvärrar situationen, säger Christian Katzer, operativt ansvarig för Läkare Utan Gränser i Centralafrikanska republiken.
– Tusental människor saknar tillgång till sjukvård och många kommer dö av behandlingsbara sjukdomar såsom malaria, diarré och luftvägsinfektioner.
2018 började med ännu ett våldsutbrott, denna gång i Paoua och nära Markounda i nordvästra delen av landet. Ett dussintal skadade behandlades på sjukhuset i Paoua. De vittnade om urskillningslösa attacker, byar som satts i brand och ett stort antal döda och skadade som lämnats kvar.
Våldet ledde till att ytterligare 66 000 människor tvingades fly inom landet, medan 20 000 flydde över gränsen till Tchad för att undkomma kulorna, våldtäkterna och plundringen.
Dessa attacker bryter mot internationell humanitär rätt och mot nationella lagar i Centralafrikanska republiken. Det ser inte ut som att 2018 kommer erbjuda något andrum för befolkningen i ett land där ingen plats är säker.
