"Jag är trött"

Beirut som stad bär på så mycket av mitt eget förflutna. Här har jag bott och arbetat i flera omgångar mellan 2019 och 2021, och dess vägar och invånare har blivit djupt sammanflätade med mina minnen.

Nu, under 2024, har det mänskliga lidandet gjort minnesbilderna dimmiga. Kriget har ställt liv på ända, förvandlat skolor till temporära härbärgen för människor som tvingats på flykt från sina hem. I de tidigare så livliga klassrummen befinner sig nu barn och föräldrar som kämpar mot kylan och mot bördan av osäkerhet. De här barnen sover på skolgolven och undrar varför de inte kan få komma hem, medan föräldrarna räds nästa flyganfall och dess okända konsekvenser.

Varje dag besöker jag dessa härbärgen för att erbjuda den hjälp vi kan ge. Men människorna jag möter här har en gemensam vädjan – de vill inte bara ha nödhjälp; de vill kunna återvända till ett fridfullt liv. De drömmer om ett hem där deras barn kan vara säkra, långt bort från den konstanta rädsla som hänger över deras dagar. Trots att vi gör vårt bästa här så är det inte i tillfälligt stöd de finner verklig ljusning, utan i hoppet om en fredlig morgondag.

Den 28 september träffade jag en vän vars liv raserats: hans fru och hans mamma sover på gatan och har ingenstans att ta vägen. Det var en smärtsam påminnelse om min egen resa från Syrien 2014 när jag korsade gränsen till Turkiet i skydd av mörkret i desperat jakt på säkerhet. Under flera månader flyttade jag mellan olika härbärgen i Turkiet och den irakiska delen av Kurdistan, utan att någonsin vara säker på vart jag skulle ta vägen härnäst för att få skydd.

Jag blev läkare för att jag trodde på att ge vård och rädda liv. Men efter att ha arbetat i kriser i mer än tio år har jag sett liv som inte går att reparera med sjukvård. Jag har arbetat i många konflikter och kriser de flesta bara hör om på nyheterna, däribland Syrien, Sydsudan, Ukraina, Irak, Etiopien, Sudan och Libanon.

Varje uppdrag, varje ny kris, har blivit ett nytt kapitel i en lång berättelse av motståndskraft mitt i outhärdlig smärta. Men motståndskraften börjar slitas ut, inte bara bland dem jag arbetar för, utan också hos mig. Jag är trött – trött på att bevittna lidande, och trött på systemen som upprätthåller det.

Mitt i detta hjärtskärande dyker det upp påminnelser varför jag inte kan vända uppdraget ryggen. Även när vägen är svår, även när hopp känns långt borta, så vet jag att vårt humanitära arbete kan göra skillnad, erbjuda ett litet ljus i mörkret.

Den konstanta flykten

Min historia av att vara på flykt började i Aleppo 2012. Det hade varit mitt hem, en plats där jag studerat medicin, älskat, byggt relationer och planerat för framtiden. Men kriget slet sönder planerna, spred mig och miljoner andra för vinden – och tvingade mig att korsa gränser utan tillstånd i jakt på en säker plats. Än idag, många år senare, har jag svårt att beskriva med ord hur det känns att slitas upp från allt man någonsin känt till, allt som känns hemma.

Att lämna Aleppo innebar inte bara att jag förlorade mitt hem; det tog ifrån mig mitt liv och mitt lugn. Den konstanta flykten, osäkerheten inför framtiden – det gör avtryck i dig, med tiden. Det är mer än den fysiska utmattningen; det är den psykiska och känslomässiga bördan som sätter sig och blir kvar djupt in i märgen. Varje rörelse hemsöks av en undran om när nästa tragedi slår till.

Utmattningen jag bär på återspeglas också i människorna jag möter. I flyktingläger i Irak, tillfälliga härbärgen i Libanon och överfulla sjukhus i Darfur  ser jag människor med en trötthet utan like. De har gått sönder. De har överlevt bomber, våld, sjukdomsutbrott, naturkatastrofer och flykt, och ärren i deras psyken har gjort dem till skuggor av sina forna jag.

Ett decennium av humanitärt arbete

I över ett decennium har jag varit del av Läkare Utan Gränser och tagit mig dit det behövs som allra mest. Vare sig det handlat om att behandla patienter allvarligt sjuka i malaria i Sydsudan, eller att ge vård till överlevare av sexuellt våld i Etiopien eller arbeta med en undernäringskris i Darfur – så har jag gett mitt allt i arbetet. Men varje uppdrag har påmint mig om livets skörhet och vilka begränsningar humanitärt bistånd har.

Vi läker sår och bistår med humanitär nödhjälp, men rötterna till många kriser kvarstår. Jag har suttit vid förhandlingsbordet med beväpnade grupper många gånger, försökt säkra tillgången till livräddande insatser, bara för att se byråkratiska förevändningar och politiska agendor sätta käppar i hjulet för den hjälp vi desperat vill få fram. Att ständigt möta politiskt motstånd i försöken att bistå människor med sjukvård är utmattande på ett sätt som inte går att vila bort.

Jag är trött på att se barn dö av sjukdomar som går att förebygga. Jag är trött på att se familjer fly sina hem, bara för att inse att det inte finns någon säker plats de kan ta sig till. Jag är trött på att gå genom städer som förvandlats till ruiner och tänka på hur många ytterligare generationer som kommer växa upp med skuggorna av förstörda skolor i stället för klassrum.

Tunga psykosociala trauman

Det psykosociala traumat är inte bara något jag ser hos andra – det är också något jag själv bär på. Jag minns ansikten tillhörande patienter och vänner jag inte kunnat rädda i Kobane i Syrien, alla barn vars liv förkortats av konflikter. Det är minnen jag bär med mig, en ständig påminnelse av hur begränsade vi är där vi arbetar. Hur mycket vi än försöker så kan vi inte laga de trasiga system som fortsätter tillåta lidandet att fortsätta.

Men bland dessa mörka stunder finns också stunder av medmänsklighet som får mig att orka fortsätta. En mammas tacksamma leende efter att jag behandlat hennes sjuka barn. En äldre kvinna, som trots att hon förlorat allt, tackade mig när jag räckte över diabetesmedicinen. Det är dessa små gester av motståndskraft och tacksamhet som får mig att fortsätta kämpa, som påminner mig om att det fortfarande finns ljus i mörkret.

Jag är trött, men inte besegrad

Även om jag är trött, så är jag inte besegrad. Under mina tio år med Läkare Utan Gränser har jag sett vilken långsiktig effekt humanitärt arbete kan ha, även när det känns som en droppe i havet. Jag har sett människor resa sig, mot överväldigande odds, och jag har sett hur solidaritet, även i små doser, kan göra skillnad.

Min trötthet är inte bara personlig; den är kollektiv. Den är utmattningen hos varje enskild person som arbetar humanitärt, varje sjuksköterska, barnmorska och läkare som har stått vid frontlinjen och gjort sitt bästa i en omvärld där det ofta känns som att ingen bryr sig. Det är utmattningen i en värld som har sett för mycket lidande, och för lite förändring.

Det jag hoppas på, mer än något annat, är inte bara ett slut på min egen trötthet, utan att det inte längre ska behövas humanitärt arbete i krigszoner. Jag drömmer om en värld där familjer, däribland min egen, inte slits itu av våld, där barn kan växa upp i fred, där läkare som jag kan fokusera på att vårda människor – inte bara på att överleva. Jag drömmer om en värld där jag äntligen kan få vara tillsammans med min son, omsluten av kärleken från familj och vänner, på en plats där fred inte längre är en förhoppning.

Ja, jag är trött. Men så länge det finns arbete att göra, så länge det finns liv att rädda, så kommer jag att fortsätta. Och jag fortsätter hoppas att en dag, kommer världen inte längre att vara så utmattad.