Hoppa till huvudinnehåll

Lång vägs färd mot vård

Publicerad 23 mars 2018
Foto: Diala Zeynab Alhindawi
Alla barn på sjukhuset har en vårdnadshavare med sig, oftast mamman. På den pediatriska vårdavdelningen vårdas barn som är på bättringsvägen.

Det har blivit tyst om Liberia. Men några år efter den svåra ebolaepidemin kämpar man fortfarande för att bygga upp en fungerande sjukvård. I utkanten av Monrovia har Läkare Utan Gränser ett barnsjukhus. Hit kommer de svårast sjuka barnen – men vägen hit är ofta lång.

Christiana Nyumah ska snart åka hem. Det blir tredje gången på mindre än en månad. Första gången hon var inlagd här på Bardnesville Junction Hospital var hon svårt undernärd. Samma sak andra gången. När hon kom tillbaka tredje gången hade hon drabbats av ändtarmsframfall; hela tarmen hade letat sig ut genom anus och hängde nu utanför kroppen, som ett ilsket rött paket.

– Jag måste erkänna att jag var väldigt orolig, säger kirurgen John Lawrence lite senare, när han sagt hej då till den sex månader gamla flickan och hennes glädjestrålande mamma Viola Karteh.

– För att kunna trycka tillbaka ändtarmen var jag först tvungen att ta ut alla de stora tarmarna. Jag var inte alls säker på att hon skulle klara det. Hon är ju så liten. Men både hon och personalen kämpade på helt otroligt.

Ocean av svårigheter

Alla har inte samma tur som Christiana. I sängarna på intensiven en trappa ner ligger andra barn och några av dem kommer inte att överleva morgondagen. De kommer att dö i sviterna av undernäring, malaria, luftvägsinfektioner eller andra åkommor som inte ens personalen på Läkare Utan Gränsers sjukhus rår på.

Varje dag dör minst ett barn på sjukhuset. I december var dödligheten på intensiven 29 procent. Det var visserligen högre än en vanlig månad men i siffran ryms hela den ocean av svårigheter som Liberia står inför. Dit hör en offentlig sjukvård som lider brist på i princip allt, och som en nödlösning ofta försöker få patienterna att betala för vården. Dit hör också en fattigdom så djup att den ställer människor inför helt omöjliga val.

Sjuksköterskor på barnsjukhuset sätter en infart för dropp på ett spädbarn som alldeles nyss lades in på sjukhuset.

Som till exempel om de ska åka till sjukhuset med ett av barnen eller försöka få ihop mat åt de andra. Om de ska lösa in det dyra receptet från läkaren eller nöja sig med att köpa en handfull tabletter på marknaden.

– Om barnen kommer till oss i tid brukar vi kunna rädda dem. Men många kommer för sent. Då hjälper det inte att vi har en förhållandevis avancerad vård här utan då dör de ofta inom det första dygnet, konstaterar chefssjuksköterskan Kebeh Zagbah. Hon skakar på huvudet.

 – Det finns så många hinder. Vårdcentralen kanske inte har några mediciner, eller så måste man betala för dem. Sjukhusen saknar utrustning och ibland finns ingen el. Och även om de har en ambulans så har de ingen bensin. Vi har sagt åt dem att ringa till oss så kan vi skicka en av våra ambulanser. Men det går ju inte om personalen inte har några pengar kvar på kontantkortet till mobilen.

Bara i dag har två barn dött på vägen hit, berättar Kebeh. Det ena behövde syrgas och det andra var svårt uttorkat till följd av diarré.

– Sjukhusen som de först vände sig till kunde inte göra något utan hänvisade till oss. Men familjerna var tvungna att ordna transport själva och då tog det för lång tid.

Strid ström av bilar

Somalia Drive. Pulsådern som förbinder centrala Monrovia med området där Läkare Utan Gränsers sjukhus ligger. Fågelvägen är det bara någon mil. Ändå tar det ofta en timme, när trafiken är som värst ännu mer. Det sägs att ambulanser släpps förbi, att bilarna på något sätt lyckas flytta på sig, trots alla människor och marknadsstånd som kantar gatan. Men de som tvingas ta en taxi med sina sjuka barn fastnar oundvikligt i den eviga strömmen av bilar, minibussar, lastbilar och fotgängare som trängs på den enda körbana som är i bruk för tillfället.

Trafikstockningarna på Somalia Drive är en anledning till att många barn kommer så sent till sjukhuset. Men det finns fler. Många familjer föredrar att först pröva självmedicinering med örter eller paracetamol som de enkelt och receptfritt kan införskaffa på den lokala marknaden. Eller också vänder de sig till kyrkan eller moskén för att få hjälp där.

 – Det finns i vår kultur, i våra traditioner, säger Kebeh. Förut var det vanligast med örter och annan traditionell medicin. Men tack vare utbildningsinsatser har allt fler slutat med det. Istället har kyrkorna tagit över.

Gott rykte

Före det långa inbördeskriget som härjade i landet i två omgångar, först 1989–1996 och sedan igen 1999–2003, såg det helt annorlunda ut, berättar hon. Då fungerade vården bättre än på många andra håll och folk kom från hela landet och till och med från grannländerna Guinea och Sierra Leone för att söka vård på JFK Medical Center, Monrovias största sjukhus.

Kriget efterlämnade en raserad infrastruktur och en traumatiserad befolkning. Fortfarande reser sig ruiner mot skyn, utbrända och prickiga av skotthål. Och så, 2014, slog ebolan till. Efter epidemin har det tagit lång tid för befolkningen att återfå tilliten till hälso- och sjukvården, säger Kebeh. Det var ju till sjukhusen som folk åkte för att dö.

– Det har varit en stor utmaning att vinna folks förtroende, även för oss. Men vi har jobbat hårt och Läkare Utan Gränser har ett gott rykte i Liberia så det har blivit bättre, nu får vi patienter från hela provinsen och ännu längre bort.

Esther och sonen Anthony som vårdas för undernäring på vårt sjukhus i Monrovia. 

Misstänkt mässling

Ruth Wehwen lutar sig fram över sängen. Känner hastigt på den lilla flickans panna och byter några ord med mamman som sitter på en plaststol intill sängen. Tar fram sin walkie-talkie: »Transfer bed 1 to Elephant!«.

Favor Johnson, ett år och nio månader, togs in på sjukhuset för fem dagar sedan med diarré och feber. Nu ligger hon här på den pediatriska vårdavdelningen dit barnen flyttas när deras tillstånd är tillräckligt stabilt. Här är stämningen uppåt, varje eftermiddag kommer till och med ett par hälsoinformatörer och leker med de barn som orkar.

Men Favor har blivit sämre igen. Och Ruth misstänker mässlingen. Sedan i november pågår ett mässlingsutbrott i landet och bara förra veckan fick man in 24 fall. Nu börjar det bli ont om platser på isoleringen, salen som döpts till Elefanten och dit Favor snart rullas iväg för att minska risken för smittspridning.

När Läkare Utan Gränser öppnade Bardnesville Junction Hospital (BJH) i mars 2015 var det just för att ta hand om barn som Favor och Christiana. Vid det laget hade omvärlden insett allvaret i ebolaepidemin och pengarna strömmade in i landet. Men nästan ingen tog hand om de andra hälsobehoven, de sjukdomar som de flesta drabbades av, inte minst barnen. Den svåra malarian, undernäringen som finns överallt, även i städerna, infektionerna och diarrésjukdomarna.

Inte heller fanns det något sjukhus med specifik pediatrisk kirurgisk kompetens. På det statliga JFK-sjukhuset dog till exempel majoriteten av barn under två år som genomgick ett kirurgiskt ingrepp, i de flesta fall till följd av komplikationer efter narkosen. Så Läkare Utan Gränser bestämde sig för att öppna ett akutsjukhus för barn under 15 år.

– Vi var ju redan på plats i landet, och våra medarbetare märkte ganska snart att ebolan inte bara påverkade de sjuka utan orsakade en stor skada i människors vanliga liv också, säger Johan Sommansson som ansvarar för Läkare Utan Gränsers arbete i Liberia.

En av sjuksköterskorna informerar föräldrar om malaria och hur viktigt det är att komma in till sjukhuset i tid.

Landet stod still

Det finns siffror som tyder på att fler människor har dött av epidemins indirekta konsekvenser, berättar han. Det vill säga som en följd av att barn inte vaccinerades, att sjukhus och vårdcentraler bommade igen, att befolkningen inte hade tillgång till malariabehandling.

I två år stod Liberia mer eller mindre still, säger Johan. Och den skada som detta förde med sig märks än i dag, till exempel i form av de uteblivna vaccineringarna som nu ger skjuts åt mässlingsutbrottet. Men visst, krisen som ebolan innebar har också lett till stora satsningar inom vissa områden.

– Den epidemiologiska beredskapen, förmågan att kontrollera sjukdomsutbrott, har blivit mycket bättre. Till exempel finns det numera ett nationellt folkhälsoinstitut och personal som arbetar med epidemiologisk övervakning runt om i landet och som kartlägger och rapporterar in oväntade dödsfall.

Men det senare är en kedja med många svaga länkar, konstaterar han. Och som så ofta i Liberia handlar det om pengar, om hur systemet ska finansieras långsiktigt.

– En stor del av de pengar som utländska givare bidrog med under ebolaepidemin håller på att ta slut. Det drabbar även satsningen på epidemiologisk övervakning. Att man missade det här mässlingsutbrottet kan till exempel ha hängt ihop med att personalen strejkade, de hade inte fått lön på flera månader.

Många som överlevde ebola har senare drabbats av olika fysiska problem. Oftast försöker man självmedicinera med paracetamol vilket lett till många fall av förgiftning, framför allt bland barn. Foto: Marco Garofalo

Invärtes brännskada

Tillbaka på sjukhuset igen. En man med panik i blicken har just kommit in med sin son. Pojken kvider sakta, ur hans mun rinner fradga. Inom några minuter är både barnläkaren Mark Lee och kirurgen John Lawrence på plats. De undersöker pojken och ställer några snabba frågor till pappan som varsamt håller en trasa under pojkens mun.

Det visar sig att han har druckit kaustiksoda. Fattiga familjer tillverkar egen tvål med hjälp av kaustiksoda, en genomskinlig och nästan luktfri vätska som många barn misstar för vatten.

Men redan några få klunkar kan få förödande konsekvenser, berättar Mark som vid sidan av kirurgen är den enda barnläkaren på sjukhuset.

– De får en brännskada inne i kroppen och när den läker så gör ärrbildningen att huden på insidan av matstrupen stelnar, hela vägen från halsen ner till magen som börjar krympa. Till slut kan de inte svälja längre och riskerar att bli undernärda. Det enda man kan göra då för att hjälpa dem är ett kirurgiskt ingrepp där man för in en slang i magen och ger näring genom den.

Det handlar ofta om liv eller död här på sjukhuset. I alla fall på intensiven där det hörs ett ständigt surrande och pipande från alla monitorer som hjälper personalen att övervaka barnen. Från barnen själva hörs nästan ingenting, de är så svaga att de knappt orkar gråta. Eller andas för den delen.

I ena hörnet ligger en liten miniflicka som knappt tar upp nå-gon plats alls i den stora sängen. Hennes bröstkorg häver sig upp och ner i oregelbundna andetag. SAM, står det på tavlan intill sängen. Severe acute malnutrition, grav akut undernäring.

De får in många barn som hon, berättar Kommassah Baysah, ansvarig sjuksköterska för intensiven. Ofta har de andra underliggande sjukdomar, som hiv eller tuberkulos. Men inte alla. En del mödrar får inte igång amningen och att köpa bröstmjölksersättning har de sällan råd med. Istället ger de barnen vatten, kanske lite ris och vanlig mjölk. Kost som inte alls innehåller den näring som de riktigt små behöver.

Handlar om liv eller död

Här på sjukhuset vårdas barnen så länge situationen är akut, sedan skrivs de ut och får fortsätta behandlingen hemma. Men det betyder inte att familjen lämnas vind för våg, poängterar Agatha Cheechea som är ansvarig sjuksköterska på undernäringsavdelningen.

– Nej, våra hälsoinformatörer följer med till vårdcentralen och ser till att vården verkar fungera bra där. Dessutom gör vi hembesök och ordnar hälsosamtal på olika platser där vi visar mödrar hur de på ett enkelt sätt kan laga näringsrik mat.

Pojken som druckit kaustiksoda, Christopher Forkpah, har blivit omhändertagen av personalen och förts till akuten. Men i trappan utanför diskuterar Mark och John vidare.

Ännu en patient, en flicka, har kommit in med samma symptom. Men det har redan gått en månad sedan hon fick i sig det giftiga lösningsmedlet och sedan dess har hon fått allt svårare att äta och dricka. Nu är hon extremt undernärd.

De båda läkarna överlägger hastigt – ska de försöka få henne att öka i vikt eller bör hon opereras direkt? De bestämmer sig för det senare alternativet. Nu handlar det om liv eller död. Som det så ofta gör på Läkare Utan Gränsers barnsjukhus i Monrovia.

Text: Åsa Nyqvist-Brandt

En operationssal där en patient förbereds för operation.

Svåra tider, enkelt val

Krig, kriser och katastrofer avlöser varandra. Det kan kännas överväldigande. Men mitt i allt det svåra finns något enkelt: valet att agera. Tillsammans med dig ger vi sjukvård och humanitärt stöd till dem som behöver det mest.
Bli månadsgivare