För tio år sedan utlystes ett utbrott av den dödliga sjukdomen ebola i Guinea, i Västafrika. Det var känt sedan innan att ebola är farligt, men de tidigare utbrotten hade varit små. Så var inte fallet den här gången. Det skulle ta två år, och fler än 11 000 dödsfall, innan epidemin i Västafrika var över. Vår ebolaexpert Michel Van Herp tittar tillbaka på det största utbrottet av blödarfebern någonsin och svarar på fem avgörande frågor.
Vad hände för tio år sedan?
När det rapporterades om att människor dog av en okänd sjukdom i Guinea i början av 2014 insåg Läkare Utan Gränser att det förmodligen handlade om ett ebolautbrott och började skicka dit team. På den tiden var Läkare Utan Gränser en av få organisationer med erfarenhet av att hantera just ebolautbrott. Men det visade sig att viruset redan hade spridits i flera månader och att utbrottet redan var större än vad någon aktör tidigare hanterat.
Utbrottet inträffade på en plats som aldrig tidigare hade drabbats av ebola och där ingen förväntade sig att sjukdomen skulle bryta ut. Ingen var redo att hantera det. Det tog väldigt lång tid innan omvärlden tog utbrottet på allvar. Läkare Utan Gränser larmade frenetiskt, men ingen verkade lyssna.
Vad var det som gjorde det här utbrottet unikt?
Aldrig förut hade ebolautbrott skett i så många olika länder samtidigt. Viruset spred sig i Guinea, Sierra Leone och Liberia, men fall påträffades också i Senegal, Mali och Nigeria. Det var också första gången som länder i väst, som Italien, Spanien, Storbritannien och USA också hade ebolafall.
Epidemin var av en aldrig tidigare skådad storlek. När den äntligen var över, i mars 2016, hade fler än 28 000 personer blivit smittade och 11 000 dött. I det största ebolautbrottet innan dess hade 425 personer blivit smittade. Precis alla, inklusive Läkare Utan Gränser, blev fullständigt överväldigade av det här utbrottet.
Var insatserna i det här utbrottet också annorlunda?
I nästan sex månader ignorerade världssamfundet utbrottet. Det var först i slutet av sommaren 2014 som regeringar och andra ideella organisationer började hjälpa till.
På den tiden fanns det ingen behandling mot ebola. Patienter lades in på kliniker främst för att de inte skulle kunna föra smittan vidare ute i samhället. Under tidigare utbrott kunde familjemedlemmar vara med patienterna inne på kliniken. Men i Västafrika 2014 var det omöjligt på grund av de stränga säkerhetsåtgärder som ett så stort utbrott kräver och det stora antalet patienter som behövde vård. Detta skrämde både patienterna och deras familjer.
Mot slutet av 2014 hade dussintals ideella organisationer börjat arbeta i ebolautbrottet, men de flesta hade ingen erfarenhet av att arbeta med sjukdomen. Att koordinera de olika organisationerna, som befann sig på olika platser i olika länder, var minst sagt utmanande. En del länders regeringar använde sig av auktoritära metoder för att tvinga patienter och familjemedlemmar att följa reglerna, vilket bara spädde på rädslan.
Fokuset på patienterna och deras familjer, som hade haft störst tonvikt under tidigare utbrott, gick helt och håller förlorat i den enorma maskin som ebolainsatserna hade utvecklats till.
Lärde vi oss något?
Mycket var sådant vi visste redan innan 2014 men hade glömt bort. Men vi lärde oss också vissa nya saker. Vi lärde oss hur man tar ett enkelt oralt test på döda personer för att se om de bär på ebolaviruset vilket hjälpte oss att bättre förstå hur viruset smittar och sprids.
Vi genomförde också kliniska studier och upptäckte ett effektivt vaccin mot den strängen av ebolaviruset som kallas Zaire. Vi lärde oss av att organisera studierna så att vi snabbare kunde påbörja studier under utbrottet i Kongo-Kinshasa 2018.
Vad behöver hända i framtiden?
Det finns väldigt konkreta saker vi kan förbättra. Vi borde återigen låta familjemedlemmar vara med ebolapatienter på våra kliniker. Vi kan skydda dem bättre nu med hjälp av förebyggande behandling och åtgärder, som exempelvis de nya vaccinen.
Väldigt sjuka patienter borde få behandling med ebolaantikroppar snabbare. Antikroppar kan vara livräddande och ju snabbare en patient får dem, desto bättre. Vi måste samtidigt fortsätta utforska nya behandlingsmetoder. Ebolaviruset kan trigga en så allvarlig inflammation i kroppen att patienten dör. Om vi hade ett läkemedel som lindrade inflammationen skulle vi kunna rädda fler liv.
Vi måste också bli bättre på att följa upp patienter som tillfrisknat från ebola. Viruset kan stanna kvar i kroppen, bland annat i hjärnan och i ögonen. En annan sorts läkemedel, antivirala läkemedel, kan göra att viruset försvinner från kroppen. Och ebolaöverlevare måste få en till dos av vaccinet sex månader efter tillfrisknandet, för att hjälpa immunförsvaret att tillverka antikroppar.
De senaste tio åren har vi definitivt gjort misstag i samband med våra ebolainsatser. Men vi har framför allt gjort framsteg. Chansen att en ebolapatient överlever sjukdomen kommer att vara mycket högre under nästa utbrott än vad den var för tio år sedan.
Vaccin halverar dödligheten
Under 2018 deltog vi i en studie där personer som hade exponerats för smitta i samband med ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa, fick en dos av Ervebo, det första ebolavaccinet som tagits fram.
I år har studien, som bland annat gjordes i samarbete med sjukvårdsmyndigheterna i Kongo-Kinshasa, publicerats i tidskriften The Lancet Infectious Diseases. Studien visar att dödligheten halveras vid vaccinering under ett pågående ebolautbrott. Detta är ett fantastiskt framsteg i kampen mot den dödliga sjukdomen!
