Hoppa till huvudinnehåll

På väg längs Ikelembafloden

Publicerad 20 juli 2017
En man styr sin kanot nedför Kongofloden.
En man styr sin kanot nedför Kongofloden.
Foto: Borja Ruiz Rodriguez/MSF

Skriver detta på båten, medan jag färdas österut längs floden Ikelemba. Den slingrar sig genom tät regnskog för att sedan alltså förenas med den magnifika Kongofloden, som vi lämnade igår. Ikelemba är ett hundratal meter bred men är ändå inte ens utritad på Google maps – att jämföra med i Sverige där minsta dike är utritat. 

Bitvis är stränderna bevuxna av buskvegetation, innan själva regnskogen tar vid, men bitvis når regnskogen hela vägen fram till strandkanten. En 50 meter hög, tät, mörkgrön mur reser sig då på sidorna.

Vi lämnade Mbandaka igår morse. Efter en lätt kaotisk pålastning med ett par timmars försening. Första timmarna gick vi norrut längs Kongofloden, innan vi alltså vek av österut. Att färdas på Kongofloden är en överväldigande känsla. En av världens största och längsta floder.

Att färdas på Kongofloden är en överväldigande känsla

När det började skymma igår gick vi land vid en liten samling hus längs stranden. Efter lite hälsningsritualer med hövdingen fick vi tillåtelse av slå läger där med våra tält och vi kunde få ett mål mat för en billig penning (fisk och ”foufou”, som är en slags deg bestående av hälften maniok- och hälften majsmjöl; det är ungefär så gott som det låter).

Bland husen vid stranden var det:

- Helt kolsvart.

- Tryckande varmt och fuktigt trots att solen alltså gått ned.

- Myggtätt som Sarek i juli, med skillnaden att myggorna här bär på malaria, dengue och diverse andra sjukdomar.

- Svårt att andas på grund av röken från elden. All mat här lagas över öppen eld och av någon anledning stiger inte röken på vanligt sätt utan blir liksom liggande i luften. Kan det ha med luftfuktigheten att göra?

- Kladdigt av solkräm, svett och myggmedel.

Kort sagt: gårdagkvällen och natten var svår. Tur då att den inte varade så länge eftersom reveljen ringde klockan 04:10 för fortsatt färd idag...

Nåväl. Jag kan inte göra mycket annat än att sluta ögonen och lyssna till ett radioprogram med Horace Engdahl där han dissekerar frågan om hur katten kan älska fisk när den avskyr vatten. Åh, denna ljuva eskapism.

Läs hela Ludvig Bolinders blogg från Kongo-Kinshasa här.